Det fanns en tid då USA kunde övertyga omvärlden när man lade fram bevis på andra staters militära inblandning i konflikter eller andra länders innehav av oönskade vapen. Bildbevisen i FN på sovjetiska missiler på Kuba 1962 skapade historia.

Nu anklagar USA Iran för att tillverka och smuggla in en speciell typ av sprängladdningar i Irak. De beskrivs som ett särskilt allvarligt hot mot de amerikanska trupperna. Såväl proportioner som hårda fakta saknas i vad som mest framstår som en orimligt uppblåst avledningsmanöver för att skyla över president Bushs militära fiasko i Irak och politiska impotens visavi Iran.

På krigets fjärde år och efter ett svidande valnederlag är nu George W Bush i full färd med att omformulera Irakkrigets orsaker och syften för andra eller tredje gången.
Först var det Saddam och hans icke existerande massförstörelsevapen som utgjorde det ohyggliga hotet mot USA:s säkerhet och freden i världen.
Sedan var det den internationella terrorismen, som måste utmanas och nedkämpas i Irak.
Efter en period av politisk villrådighet mot bakgrund av oavbrutet stegrad våldsutgjutelse med sekteristiska och inrikespolitiska rötter har Bush nu valt att peka ut Iran som våldets regissör på det irakiska slagfältet.

Det är en fullständigt orimlig anklagelse. Inte för att Iran, i likhet med ockupationsmakten USA själv eller det sunnimuslimska Saudiarabien, inte ägnar sig åt olika former av inblandning och stöd till de olika irakiska grupper som bekämpar varandra. Men Irak har fallit samman som fungerande statsbildning som följd av ett amerikanskt angreppskrig som från början saknade internationell legitimitet.
För detta bär USA ensamt det stora moraliska och politiska ansvaret. Den enda vägen ut, som inte innebär att skuldbördan ökar och det militära läget försvåras, ligger i en diplomatisk dialog med bland andra Iran. Så såg rekommendationen från den så kallade Bakerkommissionen ut. Samtal med Iran skulle också ha fördelen att väga in den iranska kärnvapenfrågan, få med EU i dialogen och på sikt bygga en verklig allians mot terrorism av Al Qaida-typ.

Medan nya bomber detonerar med dödlig regelbundenhet i Bagdad, minst 80 döda igår och mer än 135 döda för mindre än en vecka sedan, gör nu Bush precis tvärtom. Iran hotas med flottuppbyggnad i Persiska viken, nya trupper förs in i Irak och psykologisk krigföring med rykten om förestående bombningar av iranska kärnanläggningar trappas upp.

Det här blottlägger USA:s svaghet. Den beror på obefintligt stöd i regionen, misstro mot de egentliga avsikterna med den aggressiva retoriken och vetskapen om att Bush av inrikespolitiska skäl inte kan sätta sina hotelser i verket.
Från den positionen är en reträtt att vänta. Ett amerikanskt uttåg ur Irak kan dröja, men under tiden lär Iran gå vidare med sina upparbetningsplaner, EU satsa på samtal och Irak lösas upp i sina religiösa och etniska fogar.

Det är ingen önskvärd utveckling på alla punkter, men klart bättre än ännu en katastrofal invasion och ännu ett krig som blir ett inbördeskrig.

För övrigt anser jag som gammal republikan, i motsats till Republikanska föreningen, att kungen gärna får ha kvar sitt porträtt på enkronorna. Fast på villkor att han vågar ta steget att privatisera monarkin och låta sin familj bli en av Svensk Damtidning sponsrad stiftelse för främjande av folkligt fjäsk i tiden. Kan inte privatiseringsivraren Mats Odell sätta upp honom på sin försäljningslista över överflödiga statliga verksamheter?

Publicerad i Skånska Dagbladet den 13 februari

Skribent: Håkan Hermansson