Salladsbaren Wild’n Fresh i Göteborg blev under vintern ett slagträ för borgerliga debattörer och politiker att svinga mot löntagarnas fackliga rättigheter och organisationer. Dramaturgin var perfekt: den ensamma, unga, kvinnliga entreprenören mot den maktfullkomliga fackliga rörelsen. David mot Goliat. Nu måste lagen skrivas om. Maffiametoderna, ja så har stridsåtgärderna på fullt allvar kallats, måste stävjas. Goliat måste avväpnas
Häromdagen anslöt sig Andreas Ekström (9 februari) och, mer mångordigt, Per T Ohlsson (11 februari) till denna berättelse om den lilla människans kamp på Sydsvenskans kultur- respektive ledarsida.

”Vi har lagstadgad föreningsfrihet. Sofia Appelgren och hennes personal var överens om att utnyttja den på så vis att de inte tecknade kollektivavtal” skriver Ekström i lite missriktad liberal anda – ingen har ju krävt att de ska bli medlemmar i vare sig fack eller arbetsgivarorganisation. Bara att de ska skriva hängavtal. Ett nästan identiskt fall prövades av Europadomstolen 1996, som fastslog att föreningsfriheten inte hade kränkts.
Men framförallt upprörs både Ohlsson och Ekström över att Hotell- och restaurangfacket (Hrf) tagit i för mycket med sin blockad. En jurist från advokatbyrån Mannheimer Swartling har ju – på uppdrag av Centrum för rättvisa – visat att villkoren på salldsbaren var helt Ok. Utom försäkringsskyddet, som nu förbättrats. Vad ska de då bråka för?

Davids bägge förkämpar glömmer dock, konstigt nog, att nämna att det också finns en annan utredning, som Toivo Öhman, tidigare chefsjurist på SIF, gjort på uppdrag från Hrf. Den visar föga förvånande att salladsbarens anställda hade sämre villkor än kollektivavtalet.
Ett beställningsjobb av en gammal facklig jurist? Hur trovärdigt är det?
Tja, inte mindre än den rapport Ekström och Ohlsson hänvisar till. Centrum för rättvisa består av folk ur Timbro-högern och dess styrelseordförande är delägare i Mannheimer Swartling. David har också en del vänner.

Att den konspiratoriskt lagde kan ana politiska motiv också bakom denna rapport hindrar naturligtvis inte att den kan vara nog så vederhäftig. Men här finns flera problem.
Enligt Mannheimer Swartling betalas semsterersättning. Men, hävdar Hrf, salladsbarens ägare Sofia Appelgren erkände i förhandlingar i oktober att hon inte gör det, något hon själv sedan bekräftat i SVT Morgon (12 december). Personalen får välja, säger hon, ska de ha semesterersättning, ja då får de acceptera lägre lön (videoklippet finns här på youtube).
Så varför säger rapporten så?
Kanske har Appelgren under blockadens gång börjat betala semesterersättning, precis som hon nu gjort med försäkringarna?
I så fall är det ju fackets påtryckningar som skapat de goda villkor som sedan tas till intäkt för att kritisera just dessa påtryckningar som onödiga.

Vidare hävdas i rapporten att kollektivavtalets regler aldrig har aktualiserats när det gäller OB-ersättning, helglön, föräldralön och annat, helt enkelt därför att de anställda aldrig jobbat på obekväma tider, inte har barn och så vidare.
Arbetsgivaren lovar dock att självklart följa kollektivavtalets regler om en sådan situation skulle uppstå, fattas bara annat.
Men varför skulle man lita på det? Och varför inte sätta löftet på pränt, om det är allvarligt menat?

Men framförallt missar argumentet om salladsbarens goda villkor tidsaspekten. Låt oss, rent hypotetiskt, anta att kollektivavtalet till punkt och pricka uppfylldes. I det läget finns fortfarande inget som hindrar att arbetsgivaren nästa dag beslutar att sänka lönen, slutar betala avtalspensionen, säger upp försäkringarna eller låter bli att räkna upp lönen efter nästa avtalsförhandling. Vem är Goliat då?

Man kan naturligtvis alltid – särskilt i efterhand – fråga sig om Hrf borde agerat annorlunda. Men en sak är säker: man kunde inte låta Wild’ n Fresh vägra teckna avtal. För då måste man göra undantag också för andra.
Kampen handlar inte enbart om en salladsbar. Utan också om möjligheterna för facken att upprätthålla kollektivavtalen överhuvudtaget. Det är det enda existerande skyddet mot en dumpning av löner och villkor, som inte bara skulle skada de anställda, utan också de företag som faktiskt tecknat avtal.

ARTIKELN HAR I KORTAT SKICK PUBLICERATS I SYDSVENSKA DAGBLADET, DÄR OCKSÅ ANDREAS EKSTRÖM SVARAR PÅ KRITIKEN: DU HITTAR DETTA HÄR.

Skribent: Petter Larsson