Laban går igen

Lilla spöket Laban
Regi: Per Åhlin, Lasse Persson, Alicja Jaworski
Röst: Maria Lundqvist

Lilla Spöket Laban är kanske den snällaste barnfilm som gjorts. Här finns inte ett spår av de fräcka actionscener eller det underhållningsvåld som ängsliga filmmakare ofta använder för att fånga ungarnas intresse.
Istället litar man helt på att Inger och Lasse Sandbergs klassiska sextiotalsberättelse om Labans – rädd för allt från mörkret till jultomten (”han har en sån läskig luva”) – och hans bångstyriga syster Labolinas lågmälda äventyr på slottet Gomorronsol ska bära.
Det gör de. Mycket tack vare att filmmakarna styckat upp de fyrtiofem minutrarna i sex korta episoder istället för att krysta fram en sammanhängande film. Det gör det möjligt att behålla koncentrationen. Möjligen kunde man ha kortat de onödigt långa vinjetterna mellan avsnitten; det blir tjatigt.
Och kanske överanvänds berättarrösten. Det finns scener där vi både får se vad som sker och samtidigt får det berättat.

Per Åhlins animationer följer böckerna slaviskt och åtminstone för mig som är uppvuxen med originalet är det en fröjd att slippa en ny, fräck variant. Men kanske är det bara nostalgin som spökar.

Först reagerar jag på könsrollerna i spökfamiljen, men de luckras upp efterhand. Kungafamiljen skildras å sin sida föredömligt respektlöst som lättjefulla och vardagliga – kungen käkar korvmacka på tronen eller dåsar i solstolen, drottningen pysslar i växthuset.
Sensmoral?
Tja, att det är bra att vara snäll, OK att vara rädd och inget farligt att bli arg.
Sämre förebilder kan man ju ha. Också 2006.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson