Fram med fakta, Heberlein!

En skoldebatt blossade som hastigast upp i Sydsvenska Dagbladet i förra veckan, då Ann Heberlein, doktor i etik, (30 oktober) ställde sig bakom skolminister Jan Björklunds hårda tag mot ”de problem som svensk skola brottats med under många år: Skolk, mobbning, våld, otrygghet – och som en självklar följd, allt sämre studieresultat.”
För att underbygga sin syn på den allt mer kaotiska skolan hänvisade hon (2 eller 3 november) till ”ett flertal OECD rapporter, rapporter från Bris och Rädda Barnen vilka pekar i samma riktning: Svensk skola har stadigt försämrats under de senaste decennierna.”

Så där är det ofta: dramatiska påståenden som backas upp med hänvisningar till den ena eller andra rapporten, som ingen orkar läsa.
Och visst, det är möjligt att det är sant, det är möjligt att skolan är ett helvete. Men det är svårt att i de rapporter som Heberlein nämner finna något starkt stöd för att ordningsproblemen – som ju är det hon vill diskutera, trots glidningen – skulle ha blivit så mycket större, eller, för den delen, vara så mycket värre än i andra jämförbara länder.

OECD har bara gjort två stora undersökningar, den ena från år 2000, den andra från 2003. Så något stöd för påståendet om att skolan skulle ha blivit sämre ”de senaste decennierna” går inte att söka här. En jämförelse mellan 2000 och 2003 visar heller inte på några dramatiska förändringar.
Både när rektorer och elever i studien från 2003 uppger vilka störningar som förkommer så hamnar Sverige nära OECD:s medelvärde på de flesta punkter (skolk, oväsen, att elever inte lyssnar, med mera). Den enda som skiljer är att rektorerna uppger att störande elever är vanligare, medan drog- och alkoholproblemen är ett betydligt mindre problem än i OECD i genomsnitt.

Rädda Barnen gav i vintras ut rapporten ”Lika rättigheter – Likvärdig utbildning?”. Här sägs ingenting om ordningsproblemen i skolan. Däremot konstateras att lärartätheten minskat sedan 1991 och att andelen behöriga lärare har sjunkit. Därför tror Rädda Barnen också, helt rimligt, att utbildningskvaliteten antagligen har försämrats.
Dessutom visar man att segregationen mellan olika skolor ökat ganska dramatiskt, både den etniska, den prestationsmässiga och den socioekonomiska.
Här får Heberlein alltså visst stöd i påståendet att skolan antagligen har försämrats. Däremot inte i att detta skulle ha något med ordningsproblem att göra. Det har Räddda Barnen alls inte mätt.

Bris, barnens rätt i samhället, har inte gjort någon speciell skolstudie. Det som finns är de årliga Bris-rapporterna. Där registreras bland annat hur många samtal som handlar om mobbing – ett problem som i huvudsak förekommer i skolan. Åren 1999-2005 inkom mellan 1900 (1999) och 3100 (2002) sådana samtal. Trenden är inte rakt stigande, utan varierar från år till år.
Det faktum att långt fler barn ringer till Bris idag än för 10-15 år sedan är naturligtvis oroande, liksom att en stor andel (13-18 procent) av samtalen handlar om mobbning. Men det säger inte något om den faktiska omfattningen av problemen och heller inte nödvändigtvis något om att de skulle ha blivit värre. Att fler barn hör av sig kan också till exempel bero på att Bris är mer känt och att fler barn har tillgång till egen mobiltelefon. Med en generös tolkning kan man kanske säga att Bris-rapporterna ändå ger ett försiktigt stöd åt tanken på ökad mobbing – ett av många ordningsproblem – i skolan.

Slutligen är det svårt att veta precis vilken roll ordningsproblemen har för studieresultaten. I PISA-rapporten från 2003 görs en uppskatting av hur stor påverkan faktorer som kan hänföras till skolmiljön (alltså mer än bara ordningsproblem) har på resultaten i matematik. Den landar på omkring 2 procent.
Skolverkets bearbetning av PISA-resultaten visar på ett visst samband mellan upplevda störningar och dåliga skolprestationer. Men om det är ett direkt orsakssamband vågar Skolverket inte uttala sig om. Det skulle ju, till exempel, kunna var så att både de dåliga skolresultaten och den störiga miljön är resultat av andra faktorer, till exempel att eleverna kommer från sämre hemförhållanden.

Detta betyder naturligtvis inte att ordningsproblem inte skulle finnas eller att det inte skulle vara viktigt att bekämpa dem.
Ja, de kanske till och med har blivit värre. Kanske finns det annan forskning eller andra undersökningar som visar det. Dem får Heberlein eller någon annan gärna plocka fram i så fall, så att debatten om vad som bör göras kan föras på bättre grund än vaga antaganden.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson