Mycket energi inom socialdemokratin riktas de närmaste månaderna mot frågan om vem som ska bli ny partiledare, oppositionsledare och tills sist statsminister efter valet 2010.

Därmed är det också sagt att den personen ska kunna uppfylla tre grundkrav: leda och hålla samman partiet, opponera och också fungera i rollen som regeringschef – vem vet, kanske tidigare än om fyra år. I politiken är inget säkert.
De senaste dagarna har energin ägnats frågan om hur urvalet ska gå till. I teorin finns tre metoder.
Partimedlemmarna kan, som i Danmark, gå till valurnan och rösta fram en av två kandidater som vaskats fram till ett slutavgörande. Öppet och demokratiskt kan tyckas. För ett svårt demoraliserat parti som det danska, som sålt ut delar av sin ideologi och där fraktion stått mot fraktion så var det möjligen en bra metod.
Det återstår i och för sig att bevisa. Hittills har den nya partiledaren Helle Thorning-Schmidt inte varit självklar som dansk oppositionsledare eller ens bäst på att framstå som landets tydligaste socialliberal. Danmark ger alltså ingen vägledning.
Så Lena Hjelm-Walléns valberedning får jobba vidare på svenska villkor. Hon kan följa två vägar – en sluten process eller en öppen. Hon säger sig vilja fråga hela partiet till råds, ner till minsta stadsdelsförening och öppnar dessutom för enskilda medlemmar att komma med förslag som ska tas på största allvar.
Det kan man välja att tro på eller ej. Hade det handlat om att partiets medlemmar skulle ta ställning till en politisk sakfråga hade saken varit enkel. Då gäller maximal demokrati eftersom välja utifrån egna värderingar på grundval av en kunskap som i princip är åtkomlig för alla.
Men vilka, utanför en ganska begränsad krets av partiaktiva, vet mer om Pär Nuder eller Carin Jämtin eller Wanja Lundby-Wedin än hur de tar sig ut i TV? Personval kräver alltså personkunskap. Gärna kunskap om hur de fungerar i sammanhang där medierna har liten insyn.
Det gäller alltså att hålla tummarna, trots klumpen i maggropen, och hoppas att valberedningen menar allvar med sin öppenhet och har osedvanligt gott omdöme. Uppgiften är historiskt svår.
Mona Sahlin var den givna kandidaten vid det senaste partiledarvalet, men föll på ett slarv i vilket några fortfarande läser in oförlåtligt slapp privatmoral.
Anna Lindh var självskriven, men rycktes bort.
Idag finns ingen given kandidat. Ingen som väckt spontan entusiasm och orsakat ett unisont: henne (eller honom) ska vi ha! Däremot en duglig krets politiker som skulle kunna komma ifråga. Med tillägget i flertalets fall: om det inte hade varit för att…
Mona Sahlin hade sannolikt varit utmärkt. För tio år sedan.
Pär Nuder är och förblir den kompetente finansministern. Punkt.
LO:s Wanja? Jo, men behöver inte socialdemokratin en effektiv och retoriskt skicklig oppositionsledare de närmaste åren, en debattör?
Margot Wallström? Har tackat nej så många gånger att hon förtjänar att bli trodd.
Återstår Carin Jämtin, som väcker åtminstone min nyfikenhet på grund av det intryck av kompetens och tydlighet som hon förmedlat under en i och för sig kort tid i offentligheten.
En person som kan tala klartext i Mellanösternfrågan och reta upp de förstockade kan säkert fungera som oppositionsledare under några år av socialdemokratisk omprövning på en värdegrund som måste vara vänster.
Carin blir mitt val.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 3 november 2006

Skribent: Håkan Hermansson