Risken att dö i förtid är sju gånger högre för den som förtidspensioneras tidigt än för dem som kan fortsätta jobba. En bomb i valrörelsen? Tillåt mig tvivla.

Valrörelsen har hittills varit en positionering där välbeställdas och i grunden resursstarka personers krav och behov lyfts fram i medierna. Högeralliansens siffercirkus kring villaskatten har varit typisk. Liksom folkpartiets extremt diffusa utspel kring något slags förkrympt vårdnadsbidrag i ett senkommet försök att oskadliggöra ännu en mina under den borgerliga gemenskapen.
Jens Orbacks plötsliga besked om att skärpa kraven på nyanlända invandrare hör också till avdelningen valtaktiska utspel med övertydlig adress till ”skötsamma” väljare som kan tänkas nappa på så kallade politiska signaler.
Den här gången var det inget annat fel på budskapet än att man främst frågade sig varför denna introduktionsersättning inte tidigare kopplats till rimliga krav på deltagande i svenskundervisning, praktik eller arbetsmarknadsåtgärder?
Ibland blir tajmingen och den underförstådda taktiska tankegången så uppenbar att man bara rodnar. Vad har dessa detaljer i integrationspolitiken i en valrörelse att göra annat än som en påminnelse om att integrationsministern varit slö och nu vill framstå som handlingskraftig?
Förtidspensionärerna då? De, som alltså enligt en svensk forskningsstudie som blev känd igår kan se fram emot en dramatiskt förkortad livslängd jämfört med dem som har förmånen att inte klappa ihop och tvingas lämna arbetslivet i förtid.
Det handlar om 540 000 människor med varaktigt nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.
Sedan forskarna rensat sin studie från de extra riskfaktorer, mer rökning och mer alkohol och de medicinska problem som ursprungligen ledde till sjukskrivningen, så återstår inga andra förklaringar till den ökade dödligheten än sänkt självkänsla och brist på sammanhang.
Människor dör alltså på grund av övergivenhet mitt i dagens välfärdssamhälle. Kan det möjligen vara något att diskutera i den pågående valrörelsen?
Lidandet är individuellt. Men det finns en klassmässig och strukturell verklighet som möjligen kan förklara varför den borgerliga alliansen inte lyft fram denna fråga, sökt förklaringar och botemedel, när de angriper socialdemokratin.
Moderaterna har länge velat försämra de ekonomiska villkoren för de förtidspensionerade. Sänka deras ersättning och försämra deras ålderspension, hur nu det skulle göra utanförskapet och ensamheten lättare att bära.
Det är nämligen så att förtidspensioneringens två viktigaste förklaringar är sjukdomar i skelett och rörelseorgan kopplade till tunga lyft och långvarigt slit i fysiska arbeten. Nästan hälften av alla arbetare mellan 60 och 64 år har tvingats ge upp och acceptera förtidspension på en redan nu mycket låg ekonomisk standard, den som moderaterna vill göra ännu lägre.
Bland unga kvinnliga arbetare under 30 år har psykisk ohälsa ökat från 8 till 27 procent under de senaste femton åren. Ska vi gissa att den nya otryggheten i arbetslivet är en tung förklaring?
Det är mot denna bakgrund som alliansens mantra om ”jobb i stället för bidrag” har en frånstötande ton av anklagelse mot de hundratusentals utslitna i låglönejobb som inte kan arbeta, men fortfarande vill leva ett någorlunda värdigt liv.
Den utslitna undersköterskan blir en snyltare i borgerlighetens Sverige. Hon ska straffas. Och varför hon slets ut vill alliansens politiker helst inte diskutera.
Villaskatten är långt viktigare.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 28 augusti 2006

Skribent: Håkan Hermansson