Maciej Zaremba avskyr byråkratin. Till byråkratin hör inte bara sådant som landsting, invandrarverk och rättsväsende, utan också fackföreningar och, tja, socialdemokrater i allmänhet. I den bild av Sverige som Dagens Nyheter-journalisten skriver fram i reportagesamlingen ”De polske rörmokaren och andra berättelser från Sverige” har arbetarrörelsen sedan länge blivit en del av en maktfullkomlig och krånglig statsapparat.
Det är mot detta upplevda DDR-Sverige som Zaremba slåss.
Ja, jag tror han ser det så: han granskar makten. Och makten ligger inte hos hänsynslösa storbolag och spekulanter utan hos en s-märkt, stelbent, byråkrati, som inte längre förstår eller respekterar de medborgare den styr.
Även om man, som jag, inte helt köper den bilden, så måste man nog erkänna att Zaremba ofta är briljant. Som i ”En tortyrturist och hans offer”, där rättsapparatens silkesbehandling av den svenska krigsförbrytaren Jackie Arklöv granskas. 1995 döms Arklöv till åtta års fängelse för krigsbrott i Bosnien. Efter ett år överförs han till Sverige. Här inleds en ny undersökning, som dock läggs ned efter ett halvår. Arklöv är fri. Åklagaren har inte kunnat hitta någon av de 17 personer som vittnade emot honom i Bosnien.
På fyra dagar tar Zaremba fram telefonnummer till åtta av dem.

Men allra bäst är reportageserien om den svenska vården. Du gamla, du sjuka, heter den och gick i Dagens Nyheter förra vintern.
Nej, det är ingen ”avslöja fusket-artikel.” Det handlar om de långa sjukskrivningarna, de hundratusentals människor som går sjuka månad efter månad, år efter år. Sådant måste förklaras, inte misstänkliggöras.
Zaremba skjuter också här mot alla byråkrater som kommer i sikte, men till skillnad från i flera av de andra artiklarna verkar han inte ha bestämt sig på förhand vad han ska komma fram till. Resultatet är ett vindlande och brett reportage om köer, sjukbegrepp och kämpande landsortsläkare, där intervjuer och exempel mixas med hårda data och egna funderingar. Det borde vara obligatorisk läsning för alla journaliststudenter. Och arbetsgivare. Och sjukvårdspolitiker.
Vad han kommer fram till?
Inte mer än att de höga sjukskrivningstalen nog på något sätt handlar om vanmakt och att folk blir friskare om de själva får bestämma mer hur och när de vill jobba.

I samlingens mest kontroversiella text, ”Den polske rörmokaren”, tar sig Zaremba an den brännheta frågan om öppna gränser för utländsk arbetskraft. Reportagets styrka är han faktiskt söker upp arbetare från Polen och Baltikum. De förvandlas från anonyma hot till människor med vilja att arbeta, rätt att resa och familjer att försörja – inte olika de svenska byggjobbare som i årtionden arbetat i länder som Tyskland och Norge.
Just detta att faktiskt åka ut och träffa de berörda saknar jag ofta, inte minst i åsiktsjournalistiken, som ibland tenderar att bli en liten bubbla fylld av interna referenser. Men så är reportagejournalistik också oerhört mycket dyrare för tidningarna än kolumner och recensioner.
Han lyckas också visa att Byggnadsarbetareförbundet i den så kallade Vaxholmskonflikten begick ett formellt fel: man krävde en viss lön (145 kr/tim) redan innan kollektivavtal var tecknat. Den omvända ordningen gäller.
Å andra sidan: det stora problemet i Vaxholm var ju att det lettiska företaget betalade slavlöner (ca 30 kronor i timmen, enligt vittnesmål från arbetarna). Men det är, konstigt nog, aldrig huvudsaken för Zaremba. Arbetsgivarna är märkligt osynliga och Zaremba verkar mest ute efter att utmåla fackföreningsrörelsen som främlingsfientlig. Men så är ju facket, i Zarembas värld, en bärande del i, just det, byråkratin.

Ett annat problem är Zaremba ibland inte kan hålla inne med onödiga fördomar. Som när han utan vidare bevisning drar till med att fackledarnas expeditioner till Tallinn skulle ha med sexköp att göra. Vad vet han om det? Eller, mindre illvilligt, när han gissar att Gimobornas vrede mot flyktingarna på förläggningen på orten skulle bottna i ”ett desperat sökande efter en egen gemenskap.” Jaså?
Men det är detaljer. Zarembas reportage må ligga långt från idén om den objektive rapportören. Men som opinionsbildande reportage är det mycket skickligt – även när man inte håller med.
Och Arklöv?
Jodå, i mitten av maj i år meddelades att han ska ställs inför rätta för krigsbrotten.
Se där vad lite journalistik kan göra.

Maciej Zaremba
Den polske rörmokaren och andra berättelser från Sverige
Norstedts förlag

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson