Efter omsvängningen i kärnkraftsfrågan blir det allt mer otydligt vem det forna borgerliga miljöpartiet egentligen vänder sig till.

Nya politiska rörelser eller frågeställningar kan stöka om i partipolitiken rejält. Ibland på mindre förutsebara sätt.
Sextio- och sjuttiotalets nya sociala rörelser hade ofta en tydlig vänsterprofil. Trots detta ledde en av dessa rörelsers främsta frågor fram till den första borgerliga valsegern på årtionden. Miljöfrågorna, och särskilt den om kärnkraftens vara, gjordes till centerns och partiledaren Torbjörn Fälldins paradnummer. I valet 1976 fick man hela 24 procent, och som största borgerliga parti statsministerposten. Från att vara ett landsbygdens folkrörelseparti som hade sin klassbas i en tynande näring i industrisamhället, fångade centern effektivt upp de frågor som miljörörelsen hade fört fram. Nya grupper aktiverades inom partiet. Grupper som kom att sätta bilden av centern som det borgerliga miljöpartiet. Och som partiet vars gräns för att rädda den borgerliga enigheten gick vid miljöfrågorna.
Lördagen var ”centerns dag” under Almedalsveckan. Fototillfälle bjöds på en gotländsk strand med blommande alger i bakgrunden. Valstrategerna fiskar desperat efter att fortfarande profitera på bilden av centern som det borgerliga alternativets miljöalibi. Olofsson utlovar pliktskyligt att hennes parti skall driva på miljöfrågorna, om det blir en borgerlig regering. Men det mesta talar för att centern, med Maud Olofsson, satt punkt för den epok som Fälldin inledde. Allt för att foga partiet till den borgerliga alliansens gemensamma dagordning.
Att alliansen saknar en trovärdig miljöpolitik har påpekats av en rad centrala miljöorganisationer och debattörer. Nyligen menade exempelvis Svenska naturskyddsföreningen att moderaterna ”undergräver alliansens trovärdighet som regeringsbildare” ur ett miljöperspektiv. På kristdemokraternas stämma härom veckan riktade EU-parlamentarikern Anders Wijkman kritik mot alliansens bristande miljöpolitik.
Bland de ”arbetsgrupper” som alliansen satt samman, för att skapa ett trovärdigt regeringsalternativ, har miljöfrågorna lyst med sin frånvaro. Det enda miljörelaterade gemensamma utspel som gjorts är deklarationen att bedriva en icke-politik i kärnkraftsfrågan. Tanken är naturligtvis att få bort en av de frågor som tidigare spräckt borgerliga regeringar.
Med det handlar inte bara om att alliansens miljöpolitik är beroende av sin svagaste länk. Att centerpartiets tidigare partiledare Lennart Daleus, idag VD för Greenpeace, har lämnat sitt gamla parti och starkt kritiserar svängningen i kärnkraftsfrågan pekar med all tydlighet på detta. Den gamle antikärnkraftsgeneralen tycks med sitt miljöengagemang inte längre ha en plats inom ett parti som centern.
Om det gamla landsbygdspartiets räddning på sjuttiotalet var att attrahera miljöaktivister och de ungdomar som under ”den gröna vågen” vände storstaden ryggen är det idag oklart vart centern är på väg. Bland de tongivande inom partiet utmärker sig en ny generation, väldrillade i marknadsekonomiska dogmer av tankesmedjan Timbro snarare än med ett förflutet som fältbiologer eller i hembygdsföreningen.
Utspel om försämrad arbetsrätt för ungdomar och ständigt tal om att förbättra företagens villkor är knappast några väljarmagneter bland radikalt sinnade ungdomar idag. Och varför skulle genuint borgerligt sinnade väljare som bara är intresserade av sin egen plånbok rösta på centern, när moderaterna finns?

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I SKÅNSKA DAGBLADET

Skribent: Magnus Wennerhag