Har vi politiker med modet att förklara för allmänheten vad som krävs för att avvärja miljöhoten mot planeten? Den något uppgivna frågan ställs av den amerikanske miljöforskaren Jim Hansen vid NASA i en artikel i New York Review of Books.

Hans artikel är en genomgång av färsk litteratur som framför allt redovisar de senaste förskräckande rönen om den globala uppvärmningen. Den som skulle hejdas och på sikt vridas tillbaka av Kyoto-överenskommelsen, avtalet som den nyvalde George W Bush vägrade skriva på för amerikansk räkning.
Presidentens egna politiska instinkter och motståndet från den oerhört mäktiga energilobbyn som till stor del bekostade hans valkampanj kom emellan. Om det är något högern har gemensamt, oavsett politiska skillnader i övrigt och oavsett på vilken kontinent den verkar, så är det ett närmast aktivt ointresse för de långsiktiga miljöfrågorna.
I USA manifesterar sig detta i motstånd mot ingrepp i marknaden eller statliga åtgärder för att skydda utsatt natur mot exploatering eller skydda konsumenter mot skadliga effekter av till exempel kemikalier i livsmedel eller andra produkter.
Marknaden vet bäst. Statlig eller delstatlig miljöpolitik är i bästa fall ett nödvändigt ont, i värsta fall ett närmast socialistiskt ingrepp i näringsfriheten och den enskildes rätt att fatta fria val.
Sverige har nu Almedalenveckan bakom sig. De flesta utspelen har jag hunnit glömma men lär väl bli påmind om dem igen efter den stundande semestern. Ett ärligt uttalande från veckan har emellertid fastnat i minnet. Det har gjort så för att min bild bekräftats av den politiska högerns syn på miljöfrågorna, som ett slags ickepolitiskt annex till de verkligt angelägna politiska frågorna.
Det var inte bara så att Fredrik Reinfeldt rakt av sa att miljön inte tillhör de viktigaste frågorna för moderaterna i valet. När algblomningen i Östersjön kom på tal viftades problemet bort med hänvisning till att ”geggan funnits därute även andra somrar” och att forskare han talat med ”påpekat att man bör vara försiktig med att hävda att man vet vad som ger de här effekterna”.
Här var det uppenbarligen ingen ko på isen. Algblomningen var inget som störde Reinfeldts nattsömn och några politiska initiativ på det här speciella miljöområdet ska inte väntas från moderat håll. Östersjön får vända sig till någon annan än moderatledaren för att överleva och få hjälp att väcka opinion kring övergödning, fosfatutsläpp, fiskedöd och av grön sörja förstörda badstränder denna sommar.
Reinfeldts ärliga ointresse för en fråga som förvisso inte avgör valet, men väl är en generationsöverskridande politisk fråga av största nationella och internationella vikt, förvånar inte. Att vinna valet genom att trycka på andra knappar i folkdjupet, särskilt sådana som rör människors privatekonomi, är inte bara en prioritet för honom.
Övriga partier, med undantag för just miljöpartiet, kommer också att prata om allt annat än miljön i valrörelsen även om Göran Persson till sist tycks ha värmt upp sin nästan avsomnade vision om det gröna folkhemmet.
Men Reinfeldts ointresse är inte bara taktiskt. Det uttrycker ett ideologiskt synsätt. Och kärnan i det synsättet är att marknadskrafter och enskildas insatser på frivillig basis alltid är att föredra framför en seriös miljöpolitik som ständigt tvingas utmana företagens kortsiktiga vinstintressen.
För övrigt tillönskas underbara Frankrike lycka till i den viktigaste av alla oviktiga händelser på söndag – la grande finale!

Publicerad också i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson