Numera rapporteras utvecklingen i Irak i ungefärligen samma termer som noteringarna på börsen. En sprängning här, ett attentat där, så många döda, så många skadade. Engagemanget och förklaringarna är borta.

Staffan Jonsäter vid Försvarets forskningsinstitut bekymrade sig nyligen i Aftonbladet över en nyhetsförmedling som bara förmedlar enskilda händelser, men saknar ork och förmåga att göra en av vår tids stora tragedier begriplig.
Resultatet blir, menar han, utbredd likgiltighet hos en opinion som annars skulle kunna väckas till liv och engagemang. Börsnoteringsjournalistiken leder också till en oförlåtligt förenklad bild av konflikten. Felaktiga slutsatser dras när ingen ordentlig analys görs av den oavbrutna serien av ständiga gräsligheter och de få, men svårtolkade rapporter om vad som sker i irakisk politik mellan de inblandade aktörerna.
Tre år efter USA:s invasion är det till och med så att vi inte riktigt vet vilka aktörerna är. Under en period utmålades allt motstånd som knutet till Saddam Hussein. När han äntligen greps sågs gripandet inte bara som en politisk propagandatriumf utan också som en militär delseger. Nu var en del av den gamla regimens motstånd knäckt och demoraliserat.
Därefter har våldet inte bara spridits och trappats upp. Det utkämpas mellan partier och fraktioner som sitter i den irakiska regeringen.
Så, när USA:s senaste ärkefiende, den jordanske terroristen Al Zarqawi, röjdes ur vägen för ett par veckor sedan orkade inte ens president Bush utlova annat än mer våld.
Anarkin i Irak, som är en daglig plåga för de irakier som utlovades frihet och demokrati innan mördandet gick i spinn, är till och med så rutinmässig att mordet på Saddam Husseins försvarsadvokat knappast ens noterades på nyhetsbörsen. Inte ens den anklagade diktatorn verkade särskilt berörd.
Idag vet vi att USA:s främsta prioritet är att dra sig ur Irak. Det är inte liktydigt med att avstå från kontrollen, vare sig av landets strategiska oljetillgångar eller de till synes permanenta militärbaser som byggts upp runtom i landet.
Men efter det inledande politiska misslyckandet, som aldrig gick att reparera, och som innebar att ett tillstånd av anarki och sekteriskt våld fick Irak i sitt grepp, är amerikanska politiker med få undantag inställda på avveckla den del av den militära insatsen som inneburit ständiga förluster. Det mesta talar för en utdragen maktkamp, mycket våld och många civila förluster under oöverskådlig tid. Men utan unga amerikaner som dagligen sprängs i luften vid bakhåll och självmordsattacker.
Med demokratibygge har detta självklart inget att skaffa, vare sig nu eller då.
Mot den här bakgrunden är det kanske inte så märkligt att nyhetsmedia ger upp sitt uppdrag, de tycks ju numera ha andra prioriteringar i en svårt kommersialiserad medievärld än att upplysa och ge underlag för internationellt engagemang.
Om folk i allmänhet därför inleds i likgiltighet för Irak, och för all del en rad andra internationella konflikter, så är det nästan ofrånkomligt. Men djupt beklagligt. Det är ingen liten sak att begrepp som vi själva håller högt – frihet, demokrati, rättvisa, motstånd mot våld och tortyr – dagligen används i till exempel Irak för att rättfärdiga en fullkomligt amoralisk maktpolitik.
En grupp har kommit lindrigt undan under de här åren. Våra egna tysta politiker, de som skulle ge röst åt engagemanget, de som skulle göra det svåra begripligt och stå för de värden vi vill ska gälla också andra än vi själva.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 26 juni 2006

Skribent: Håkan Hermansson