Michael Azar utforskar gränsdragningens mekanismer

”I Sverige gäller ett knippe värderingar som det bara är att ställa upp på….Om folk drar sig undan samhället för att slippa anpassa sig måste vi hitta ett sätt att tvinga in svenska värderingar.”
Så sa dåvarande integrationsminister Mona Sahlin sommaren 2001.
Uttalandet blir i idéhistorikern Michael Azars essäsamling ”Den koloniala bumerangen” en prolog till den debatt som kom att följa efter mordet på Fadime Sahindal några månader senare. I den förutsattes mer ofta än inte grundläggande ”kulturella” skillnader mellan gruppen ”riktiga svenskar” och gruppen ”invandrare”. Någon föreslog rent av ett slags ”körkort för invandrare”, ett test som i likhet med det språktest som folkpartiet senare lanserade skulle visa vilka som var värdiga att inträda i den förment eftertraktade ”svenska gemenskapen” (liknande test tillämpas nu för övrigt redan i bland annat Danmark och Holland).
Sahlins uttalande är, förstår man av Azar, långt ifrån oskyldigt eller banalt. Hon talar inte om lagar för ett visst territorium. Utan förutsätter – och försöker därigenom skapa – en relativt homogen inneboende ”svenskhet” som inte har något med formaliteter som medborgarskap att göra.
Hon upprättar så en symbolisk gräns, dock med högst verkliga verkningar: i hur man blir bemött, chanserna till jobb, rätten att bosätta sig och resa, och så vidare.

Det är bland annat hur och varför den typen av gränsdragningar skapas, som Azar diskuterar i sin bok. Han koncenterar sig på vad vi kan kalla rasistiska gränser. Azar jämställer utan omsvep föreställningen om ”kulturella skillnader” eller ”etniska skillnader” med den gamla biologiskt grundade rasismen. Det är fullt rimligt; sorteringen av människor fungerar tyvärr lika bra. Men kanske kan man dra vissa paralleller till köns- och klassgränser?
Som helhet kan samlingen läsas som en stridsskrift mot all sorts essentialism. Hos Azar finns inget naturligt, inget inneboende mänskligt eller nationellt väsen, inga eviga (svenska, europeiska, humanistiska eller andra ) värden, utan i grunden bara evigt skiftande in- och uteslutningar, maktkamper, där språket är ett avgörande maktmedel.
Det är inte enkelt – Azar skriver noggrannt, ibland omständligt, och har tyvärr lagt sig till med ovanan att strössla texten med kursiveringar och fiffigt avdelade ord, som ofta mer mystifierar än klarlägger. Och jag saknar ofta aktörerna. Ibland får ”diskurserna” nästan som eget liv eller drivs/upprätthålls av odefinierade ”starka krafter.”

Ett annat problem är att det är svårt att se en väg ut, eftersom det inte finns något ”ut”. Om man godtar – vilket är rimligt – att tillvaron består av eviga strider kring inneslutningar och uteslutningar, där varje ny gemenskap bygger på nya uteslutningar, så säger detta ju i sig ingenting om vilka kamper eller processer man bör stödja eller motarbeta. Här hade jag önskat att Azar själv kom ut tydligare med var han står. Att enbart analysera eller kritisera är att ta den säkra vägen.

Ändå är det befriande läsning, särskilt i ett klimat där den offentliga debatten i integrationsfrågor ofta drivs i polemik mot ett slags fantomlika totala värderelativister som ingen har kunnat peka ut eller namnge.
Azar har inte bara udden riktad mot idéen att gränsdragningar grundade i någon form av ”kulturell” skillnad (vi med vissa rättigheter, de andra, med andra) skulle vara legitima. Utan också mot (vänster-)liberala universalister som sedan franska revolutionen trott sig tala i hela mänskligheten namn, men i praktiken ofta underförstått människor som tycker och är som de själva och som inte dragit sig för att skicka kanonbåtar, stridsflyg eller, mer beskedligt det medges, svensktest mot dem – förr mest utanför, numera också inuti det egna landet – som ännu inte sett upplysningens ljus.

Michael Azar
Den koloniala bumerangen
Från schibbolet till körkort i svenskhet
Symposion

Atikeln tidiigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson