Just my luck
Regi: Donald Petrie
I rollerna: Lindsay Lohan, Chris Pine, Faizon Love mfl.

Efter fem minuter finns det två tänkbara scenarier för Just my Luck, en fars förlagd till New Yorks hippa musikbransch där folk tydligen ser ut som de kommer direkt ur en jeans- eller smink-reklam. Då har vi fått en första glimt av den löjligt otursdrabbade rockbandsmanagern/vaktmästaren Jake Hardin (Chris Pine) och den lika löjligt turliga PR-kvinnan Ashley Albright (Lindsay Lohan).
Antingen, inser man, ska rollerna nu kastas om. Eller också ska de få varann.
Och snart nog – under en evinnerligt utdragen festscen – byter de av misstag tur med varann.
Han – och rockbandet han jobbar åt – får den framgång han drömt om. Hon får lära sig veta hut genom att tvätta toaletter och byta lysrör tills hon inser att lycka inte (bara) är att dejta rika pojkar, fixa fina fester och gå i dyra klänningar.
Det finns något väldigt attraktivt i denna omstörtning, i drömmen om karnevalen, att bara för en tid få byta plats med någon på toppen. Men om den gamla Eddie Murphy -klassikern Ombytta Roller (1983) trots allt handlade om hur sociala och ekonomiska villkor styr människors liv, så bli framgång här alltså enbart en fråga om ödesbestämd tur. Det är sofistikerat som ett Kalle Anka- album (med Alexander Lukas).
Visst, lite roligt är det att följa Ashleys förnedringsresa och skådespelandet är väl inte sämre än i vilken TV-serie som helst. Men om man inte är överdrivet förtjust i slapsticks av typen oj, nu fick jag hundskit på händerna, så är den verkliga, kanske enda, behållningen musiken. Bandet McFly finns på riktigt, hyllas i Storbritannien, har släppt tre plattor och spelar en rätt smittsam gitarrpop.
Budskap?
Sa jag att det fanns ett budskap?
Lätt fånget, lätt förgånget kanske.
Ungefär som filmen.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson