Efter EU-toppmötet i Göteborg 2001 hävdade många att det som hände hotade demokratin. De hade delvis rätt. Men av helt andra skäl än dem som angavs i debatten.

Kravallerna mellan ett fåtal aktivister och polis var över på några timmar. Men upplevelserna hos det stora flertalet aktivister som demonstrerade fredligt blev mer bestående. Många fick sitt förtroende för de demokratiska institutionerna rubbat.
Tre av fyra aktivister inom den globala rättviserörelsen i allmänhet fick efter Göte­borgshändelserna ett minskat förtroende för både polis och rättsväsende. Av dem som själva var på plats i Göteborg är siffrorna ännu högre. Fler än fyra av fem fick minskat förtroende för polis och rättsväsende, 57 procent fick lägre förtroende för regeringen och 40 procent för politiska partier i allmänhet.
Det är några av de viktigaste resultaten av den omfattande enkätundersökning som vi genomfört vid tre sociala forum i Stockholm, Göteborg och Lund. Forskningsrapporten Aktivister presenterar ett rikt empiriskt material om den globala rättviserörelsens aktivister och slår hål på en del av de myter som omgett rörelsen.
Efter det tidiga 2000-talets toppmötes­demonstrationer har en av de främsta mötesplatserna för denna rörelse varit de sociala forumen. Inspirationskällan har varit World Social Forum, som arrangerades första gången i Brasilien 2001. På samma sätt som världen över har aktivister även i Sverige genom dessa kommit samman för diskussioner, kontaktknytande och folkbildning.
Analysen av de 1066 enkätsvaren visar att den globala rättviserörelsens aktivister är betydligt mer politiskt aktiva än befolkningen som helhet. De har en långt större erfarenhet av allt ifrån att vara partiaktiva eller demonstrera till att bojkotta varor eller skriva på namninsamlingar.
Rörelsen attraherar dessutom grupper som annars brukar vara mindre aktiva i traditionella politiska sammanhang. I jämförelse med partipolitiken finns det en betydligt högre andel ungdomar, kvinnor och utrikes födda.
I en tid när de politiska ungdomsförbunden krymper har ett stort antal unga människor uppenbarligen sökt sig till de nya former av politiskt engagemang som den globala rättviserörelsen erbjuder.
När det gäller klassbakgrund bekräftas den tendens som tidigare iakttagits inom såväl partipolitik som inom de nya sociala rörelser som vuxit fram sedan femtiotalet.
Forumdeltagarna utgörs främst av studenter och högskoleutbildade samt av dem som själva, eller vars föräldrar, har tjänstemannayrken alltså någon form av medelklass. Dock bidrar ett av rörelsens utmärkande drag att föra samman organisationer från arbetarrörelsen med nya sociala rörelseorganisationer till att öka andelen arbetare. När det gäller deltagarnas bakgrund kan det också konstateras att en stor majoritet (71 procent) har föräldrar som någon gång varit föreningsaktiva.

Inom rörelsen finns också relativt stora erfarenheter av transnationellt politiskt handlande. En klar majoritet (62 procent) av aktivisterna har erfarenhet av internationella aktioner eller arrangemang. Till exempel har nästan hälften av alla forumdeltagare som svarat på vår enkät någon gång haft mejlkontakt med aktivister i andra länder.
Fortfarande är det dock på lokal nivå som de flesta är engagerade, medan var femte är regelbundet aktiva i nationella sammanhang och var tionde i globala sammanhang.
Det rör sig alltså om grupp med ett ovanligt högt politiskt engagemang som har förlorat förtroende för de rättsstatliga och politiska institutionerna.För många av den globala rättviserörelsens aktivister är det egna engagemanget och ställningstagandet viktigare än att gå med i en organisation. Hela 70 procent instämmer helt eller ganska mycket i påståendet att det är viktigare att aktivera sig och ta ställning än att vara medlem i en organisation. Den individualisering som många forskare tyckt sig notera i människors politiska handlande gör sig alltså tydligt gällande inom denna rörelse­miljö.
Även om förtroendet för den parlamentariska demokratins kärninstitutioner är lågt är samtidigt aktivisternas valdeltagande mycket högre än hos övriga befolkningen. Endast ett fåtal (4 procent) anser att deltagande i allmänna val går emot deras politiska övertygelse. Förtroendet är högt för andra viktiga demokratiska aktörer, såsom sociala rörelser och föreningar. Som grupp är deltagarna dessutom synnerligen aktiva demokratiutövare genom sin stora erfarenhet av politiskt handlande.
Man ger alltså uttryck för en demokratisyn som är mer deltagarorienterad och man väljer gärna andra sätt att agera än de traditionella partiorienterade. Samtidigt visar man genom sitt deltagande i allmänna val att den parlamentariska demokratin är central.
Kritiken mot de demokratiska institutionerna tycks snarare handla om hur de fungerar i dag eller den politik som behärskar dem än om institutionerna som sådana.
Att se dessa aktivister som ett hot mot demokratin är alltså både långsökt och felaktigt.
En annan vanlig myt är att deltagarna i rörelsen skulle vara motståndare till globa­liseringen och i stället stå för en tillbakablickande romantisering av nationalstaten. Vårt eget material pekar snarare på motsatsen.
Merparten av deltagarna i rörelsen är inte motståndare till globaliseringen i sig. Inte heller anser sig flertalet tillhöra en antiglobaliseringsrörelse. Snarare vill de ha en annan rättvisare och mer demokratisk globalisering. Man menar att en sådan globalisering inte kan komma till stånd genom återförandet av makt till de nationella institutionerna.
I stället vill de reformera de globala institutionerna eller skapa helt nya. Hela 70 procent instämde helt eller ganska mycket i enkätens påstående att globala institutioner som Världsbanken, WTO och IMF bör reformeras. Men bara 29 procent i påståendet att de nationella regeringarna bör stärkas.
En stor majoritet, 75 procent, anser att de viktigaste globala politiska kraven att driva är sådana som rör ekonomi och social rättvisa. Tidigare forskning har annars visat att de nya sociala rörelserna varit mindre intresserade av konflikten mellan arbete och kapital än vad arbetarrörelsen varit. Globaliseringsdiskussionen tycks nu aktualisera dessa frågor i ett sammanhang där de nya sociala rörelserna är påtagligt närvarande.
I en tid då den institutionaliserade politiken och den offentliga politiska debatten alltmer trängs kring mitten, förs det i detta rörelsesammanhang fram en mängd åsikter och perspektiv. Ingen organisation dominerar medlemsmässigt bland forumdeltagarna. Den enskilt största organisationen är Attac, som knappt en tiondel av alla deltagare är med i.
Den politiska tendensen hos de organisationer som deltagarna är medlemmar i kan oftast kopplas till de nya sociala rörelserna frågor om bistånd/solidaritet, miljö och mänskliga rättigheter men även den gamla vänstern finns starkt representerad. Men det finns också gränser för mångfalden. Organisationer på den politiska högerkanten återfinns exempelvis inte på de sociala forumen.
Sammanfattningsvis består den globala rättviserörelsen alltså i huvudsak av mycket politiskt engagerade människor med idéer om hur globaliseringen borde göras mer rättvis och demokratisk. Det rör sig också företrädesvis om unga människor, en grupp som annars uppvisar en låg grad av traditionell politisk aktivitet. Dessa aktiva demokratiutövare har efter händelserna i Göteborg förlorat förtroendet för stora delar av det politiska systemet.
I ett land som Sverige, där rörelse- och föreningsengagemang sedan länge varit ett viktigt sätt att involvera medborgarna i styrningen av samhället, är detta förtroenderas ett problem som inte ska underskattas.

MAGNUS WENNERHAG
Forskare i sociologi
HILMA HOLM
Forskare i socialantropologi
JOHAN LINDGREN
Forskare i sociologi
HENRIK NORDVALL
Forskare i vuxnas lärande
ADRIENNE SÖRBOM
Forskare i sociologi

ATIKLEN TIDIGARE PUBLICERAD I DAGENS NYHETER

Skribent: