Till listan över amerikanska övergrepp i Irak – som Falluja och Abu Ghraib – läggs nu morden i Haditha, där 24 civila ska ha dödats av marinkårssoldater i vad som ser ut som en ren hämndaktion.
Och i förra veckan rapporterade BBC om ännu en massaker. 11 civila ska ha mördats av amerikanska soldater i Ishaqi, norr om Bagdad.
Det är bara att konstatera: Ockupationstrupperna beter sig som vilken mordisk kolonialkår som helst. Retoriken om terroristbekämpning och befrielsekrig ändrar inte den saken; så har politiska ledare alltid motiverat sitt våld.
Upprörande? Tveklöst.
Men inte förvånande. Massakrer på civila är inget olyckligt undantag i krig. Det är en ofrånkomlig del. Soldater tränas till att betrakta fienden som icke-människor och om man dessutom, som i Irak, ställs mot upprorsmän som slåss utan uniform luckras gränsen mellan militära och civila mål snabbt upp. Iraks premiärminister Nouri Maliki sa så sent som i fredags att ”många ockupationssoldater dödar på blotta misstanken eller på intuition” (BBC 2 juni).
Att nu, som den amerikanska armén, lansera kurser i etik för soldaterna och att starta rättsliga utredningar och kanske i slutändan ställa en eller annan soldat inför rätta är naturligtvis bra. Men också ett cyniskt sätt att förskjuta ansvaret nedåt i hackordningen.
De politiska och militära ledarna visste ju att sådant här skulle ske redan när de drog igång krigsmaskinen.
Och Sverige?
Jodå, den svenska regeringen och svenska företag – Saab, Ericsson, Hägglunds med flera – har ett finger med i spelet.
Det sammanlagda värdet av den svenska vapenexporten till USA och Storbritannien under krigsåren i Irak (2003–2005) är drygt 3,5 miljarder kronor.
Det må vara amerikanska händer som håller i vapnen. Men vi säljer dem.
Det är därför, i någon mening, också svenska massakrer.

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson