Arbete åt alla – men hur?

En ”förlåt-mig” turné kanske skulle kunna vara ett uppslag…

Vad är det som händer med jobben. Nästan alla kurvor pekar rätt. Tillväxten är rekordhög och beräknas bli runt 3, 5 procent i år och nästa år. Ändå ligger arbetslösheten kvar på orimligt höga nivåer.

En förklaring är att produktiviteten utvecklats väldigt starkt under en rad år. Vi producerar allt effektivare, bland annat med hjälp av ny teknik.
Men produktivitetsförbättringen bror också på att anställda pressats hårdare och att organisationerna slimmats. Det har en baksida i stress och förslitning, sjukskrivningar och förtidspensioneringar.
Vi ser också hur jobb försvinner utomlands, till låglöneländer och nya industriländer. Men det är inget nytt. På 60-talet försvann textilindustrin. På 80-talet var det varvsnäringens tur. Sverige är ändå en industrination i världsklass, och vår handels- och bytesbalans visar stora överskott.
Åtminstone i ett längre perspektiv råder det ingen tvekan om att moderniseringen av tidigare fattiga länder gynnar också produktion, välfärd och full sysselsättning i Sverige. Förutsatt att såväl omvandlingen i dessa länder som utvecklingen här hemma sker på fackligt och politiskt vettiga villkor.

Vilka är då de recept för att råda bot på arbetslösheten som skrivs ut från olika håll?
Nästan alla ekonomer är präglade av ett nyliberalt tänkande. Nästa alla säger samma sak.
Skattetrycket måste sänkas. Arbetsrätten och anställningstryggheten luckras upp, d v s försvagas. Vanliga löntagare måste vara beredda att jobba längre och pensionera sig senare. Det måste bli svårare att sjukskriva sig och mindre ”lönsamt att gå arbetslös”.
På ekonomspråk kallas det utbudspolitik. Fler måste bjuda ut sin arbetskraft till försäljning och dessutom till ett lägre pris. Det senare är en ofrånkomlig följd av ”reformerna”.

Mer än en väljare frågar sig varför nu detta? Varför måste vi jobba längre när de flesta är utslitna innan pensionsdagen? Varför måste vi jobba längre och bjuda ut oss ännu flitigare, när det går 30 sökande på varje ledigt arbete? Varför måste vi jobba om vi har ”restarbetsförmåga”, om det inte finns jobb till dem som är fullt arbetsföra? Varför måste så många fler stå till förfogande, när så många som redan bjuder ut sig inte får arbete?

Ett vanligt svar, det enda vettiga, är att det kommer att behövas så många fler som jobbar när 40-talisterna gr i pension. Men ännu syns ju nästan inga som helst tecken på denna förmodade arbetskraftsbrist. Det är knappast någon ko på isen.

Ekonomerna på OECD i Paris gör återkommande rapporter om sina medlemsländer. I dessa kan man spåra en viss förvåning över Sverige och den Nordiska modellen. Inte minst Sverige går på många punkter på tvärs emot rekommendationerna. Skattetrycket är högt, den offentliga sektorn är stor och socialförsäkringarna väl utbyggda.
Ändå ligger Sverige och de övriga nordiska länderna bäst till när det gäller både tillväxt och jobb.
Vi är övertygade om att det beror på att man valt att i så hög grad bortse från de ekonomiska rådgivarna och istället vårdat välfärdsstaten.

Sverige ligger bra till. Ändå är arbetslösheten alldeles för hög och de nya jobben för få.
Den borgerliga alliansens sysselsättningspolitik är i princip, även om man tonat ner de värsta angreppen på välfärdsstaten, en avskrift av de nyliberala ekonomernas råd.
Vad kan då socialdemokraterna göra för att arbete åt alla ska bli verklighet?
Arbetsmarknadspolitiska satsningar, kraftigt ökade resurser till forskningen, en miljard om året i ökade anslag till äldreomsorgen är exempel på redan beslutade åtgärder. Men det som är gjort kommer inte att räcka.

Arbetarrörelsen och socialdemokratin måste i ännu högre grad än hittills frigöra sig från de liberala ekonomernas råd, våga använda politiken och den gemensamma sektorn för att öka efterfrågan och, faktiskt, ”skapa” nya jobb.
Socialdemokratin måste lita till sitt eget politiska arv.
Ernst Wigforss konstaterade redan på 1930-talet att den ekonomisk-politiska visdom, som innebär att massarbetslöshet tillåts existera vid sidan av stora obesvarade behov, är ”dårhusmässig”. Människor tillåts gå arbetslösa samtidigt som vårdköerna är långa eller vägar behöver byggas.
Det Wigforss bland annat konstaterade var att arbetslöshet aldrig kan vara ett sparande. För att spara måste man arbeta.
Arbetslösheten är vår tids mest utstuderade slöseri.

Ur Efter Arbetet Nr 1 2006

Skribent: