Kristina Lundblad läser Montecore.

Den något underliga titeln på Jonas Hassen Khemiris andra roman visar sig efterhand på olika sätt spegla bokens innehåll. Montecore. En unik tiger. På samma gång anspråksfull och skruvad, slår den an den stilistiska tonen i den svenska som Kadir, berättelsens genius, broderar
ut mot en botten av franska, när han från sin hotellreception i Tunisien mailledes engagerar sin gamle barndomsväns son, Jonas Khemiri, att skriva en biografi över sin vän och Jonas far, den spårlöst försvunne fotografen Abbas. För precis som Kadir säger surpris och kontinuerad istället för överraskning och fortsatt, skulle han säga unik istället för enda eller ensam. Nu är det Abbas som säger unik, eller snarare skriver det, på franska, på
en liten lapp till Pernilla, sin blivande hustru som han träffat hemma i Tunisien och som han sedan, oanmäld, söker upp i Stockholm: ”Je t’attends à Centralen…/ Ton Chat Unique” – Jag väntar på dig på Centralen. Din ende katt. Det kan förvisso även betyda unik eller enastående, epitet som också de kunde passa in på Abbas.

Abbas och Pernilla gifter sig alltså. De får tre söner varav Jonas, som tillsammans med Kadir är bokens berättare, är äldst. När Abbas efter år som diskare och som lokförare i T-banan äntligen får möjlighet att förverkliga sin dröm om en fotoateljé, förklarar han i ett brev till Kadir sitt sociala framåtskridande som ett resultat av en medveten anpassning till det svenska samhälle där man exempelvis inte bör hälsa på sina grannar eftersom en svensk tiger.
Likso m i debutromanen, Ett öga rött, är anpassning
ett centralt tema i Montecore. Från att ha avgudat sin far, kommer Jonas efterhand att betrakta faderns integrationssträvan, hans tigande och hans ovilja till politiska ställningstagande som ett fegt och oförlåtligt svek.
När Ny Demokrati, skinheadsen och Lasermannen tycks föra samma kamp om än på olika nivåer, och när vardagsrasismen allt oftare visar sitt fula tryne så måste självklart landets alla blattar bilda enad front och inte huka och fjäska för svennarna.

Kadir modifierar efter bästa förmåga sin unge samarbetspartners hatiska uppfattning. Kanhända teg inte fadern, kanhända valde han att inte lufta sin vrede inför sonen för att denne inte skulle ”smittas av utanförskapet”. Eller var det till och med så att tigandet var en medveten
antistrategi; en stillsam protest mot det högljudda gapande som hindrar en från att höra annat än sin egen röst och som rasisterna hade gemensamt med sina fiender? Var i så fall inte Jonas och hans kombattanters tilltagande förakt för Sverige och svenskarna en anpassning till fienden?
Som motto fö r si n roman har författaren valt ett citat av de tyska tigertämjarna Siegfried & Roy: ”They just think I’m a strange tiger who walks on two legs”. På bokomslagets innerflik får man veta att en av duons vita tigrar hette Montecore och att den en gång, under en föreställning i Las
Vegas, attackerade Roy, domptören, tämjaren.
”Och vad det har med nedanstående historia att göra får du själv lista ut”.
Bortsett från den något fåniga kaxigheten i denna invit, som går också igen i författarens spel med biografiska data och användandet av sitt eget namn, kommer ordet Montecore, liksom titelns andra led, att fungera som en betydelsegenererande figur.
Utläggningar över ordets möjliga innebörder blir bland annat till betraktelser över behovet att se samband och ödesbestämda mönster, något som dels kan användas som ett berättartekniskt grepp, vilket författaren med gott humör även exemplifierar med ett medvetet havererat kastanje-tema, men något som i mindre oskyldig tappning omsätts i högerextrema drömmar om utvalda raser och
utländska konspirationer.

Jonas Hassen Khemiri hanterar med stor elegans berättelsens många lager.
Romanen består av två personers förberedelser
till en biografi och är utformad som en e-postkorrespondens. Den genremässiga komplexiteten motsvaras innehållsmässigt av det vida grepp kring
fransk kolonialhistoria och svensk samtidshistoria
som speglas genom Abbas, Kadir och Jonas.
Storpolitik och sociostrukturella frågor vävs samman med privat problematik, drömmar bryts mot brutal verklighet, sorg mot komik, sanning mot lögn och fiktion mot…ja,
mer fiktion, tolkning, övertygelse, besvikelse.
Resultatet är hejdlöst och oemotståndligt.
Vad Montecore En unik tiger framför allt visar, är att skönlitteratur fortfarande är ett oslagbart medel när riktigt svåra saker skall gestaltas.

Montecore. En unik tiger
Jonas Hassen Khemiri
Norstedts

Skribent: Kristina Lundblad