Aktieutdelningarna från de svenska storföretagen är rekordhöga. Är det oförsynt att påpeka behovet av att dessa enorma vinster i första hand plöjs ner i nya investeringar för att höja sysselsättning och tillväxt?

Marita Ulvskog trodde i veckan att den obalans vi nu ser mellan enorma utdelningar till aktieägarna och ovilja att investera i Sverige speglar företagens motvilja mot regeringen. Svenskt Näringsliv och storföretagens ledningar vill se ett maktskifte. De vill inte ge regeringen draghjälp under ett valår genom att satsa pengar i ett Sverige som borgerligheten samtidigt gör sitt bästa för att utmåla som företagarfientligt.
Det där var en konspirationsteori, skrev näringslivets försvarsadvokater av vilka det numera går fler än tretton på dussinet på svenska ledar- och debattsidor. Så fungerar inte företagen, de tar inga som helst politiska hänsyn när deras styrelser beslutar om utdelningar.
Storföretagen vägleds endast och uteslutande av vad som är bra för deras företag. Ulvskog kan dra något gammalt över sig.
Det tycker jag inte hon behöver göra. Men både hon och hennes upphetsade kritiker missar, medvetet eller omedvetet, en del väsentligare poänger med hur den svenska kvartalskapitalismen numera tycks fungera.
Det är knappast det svenska valet i höst som styr beslut om utdelningar, investeringar eller hur företagen väljer att agera i lokala förhandlingar om löner eller annat som rör deras anställda. På företagsnivå ska vi inte räkna med att vi har att göra med styrelseledamöter eller företagsledningar som har tid, lust eller insikt nog att väga följderna av olika politiska förslag mot varandra och väga in dem i sina företagskalkyler.
Att de här personerna nu som alltid önskar borgerliga regeringar kan vi räkna med. Däremot inte att de har den politiska kunskap som gör det möjligt att på företagsnivå värdera följderna av olika politiska förslag för deras egna företag, än mindre förutse mer långsiktiga följder på hela samhällsmiljön av ett regimskifte.
Sånt där överlämnar företagen åt sin lobbyorganisation Svenskt Näringsliv att sköta om. I den meningen är de enskilda företagen opolitiska och på den punkten tror jag Marita Ulvskog valt att agitera snarare än att presentera en sann analys.
Hur tänker då Svenskt Näringsliv? Sedan en tid leds organisationen av moderaten Urban Bäckström. Han är naturligtvis inte opolitisk. Han önskar givetvis hett en borgerlig regering. Hans uppdragsgivare lär önska detsamma. Och motiven, låt oss inte hyckla om det, är både privatekonomiska och företagsekonomiska.
En borgerlig regering som uppfyller åtminstone ett minimum av den kravlista som Svenskt Näringsliv upprättat skulle kunna åstadkomma en maktförskjutning från arbete till kapital som på centrala punkter innebär slutet för den svenska modellen.
Det gäller såväl på arbetsrättens område som fördelningspolitiskt och socialpolitiskt. Är det bra för företagen?
Inte ens om man definierar företagen som bara aktieägarna och tänker bort det faktum att företagen består av anställda och utnyttjar servicen i ett samhälle som skapar förutsättningarna för vinsthemtagning så är det självklart att nya klyftor och häftig konfrontation ger ett bra företagsklimat.
Och något av det mest utmanande och kortsiktigt korkade som kan göras, valår eller ej, är att inte låta merparten av enorma övervinster sättas in i ny, framtida företagsamhet, det vill säga investeras snarare än att öka förmögenheter eller gå till lyxkonsumtion hos några få.

Skribent: Håkan Hermansson