Nazisten inom oss

Petter Larsson ser en kontroversiell utställning

Håll käft!
Håll käft!
Råarga människor skriker okvädingsord från fem tv-skärmar som monterats i en smal passage. Det är ett gatlopp i ilska.
Detta auktoritära håll käft står på något vis i centrum för auktoritära rörelser, som den fascistiska. Jag, inte du, har rätt att tala. Håll käft annars ”
I rummet bredvid visas våldet: en mördad homosexuell mans knivtrasade tröja, bilder från brandattacker mot vänsterlokaler och en videoupptagning från ett nazistmöte på skånska vischan med överspända hat-tal, bokbål och flaggor.
I ett annat rum hyllas motståndet: tullaren Gunnar Nilsson, som smugglade vapen åt ena hållet och flyktingar åt det andra över Öresund under kriget och bredvid honom två afa-aktivister från dagens Malmö. Budskapet är solklart: Ibland måste lagen brytas. Det gällde inte nödvändigtvis bara förr.
Så är heller inte ”Skånsk nazism” på Malmö museer någon utställning om skånsk nazism.
Utan mot den.
Det är rätt självklart när det handlar om en rörelse som mördar, skadar och hotar folk, men ändå inte helt oproblematiskt. Självgodheten ligger på lur, ett annat slags håll käft, när väl förankrade samhällsinstitutioner – bland annat ABF, Expo, stat och kommun – tillsammans tar kamp mot en redan allmänt avskydd politisk gruppering.
Det börjar illa, med ett rum utstyrt till Österlenidyll och så, plötsligt, uniformerade nazister som dyker upp i landskapet från ingenstans: hotet mot det goda Sverige, hotet som definierar det goda Sverige.
Men utställningen – som till sin form är ganska konventionell, mest foton och skyltar med text – tar ett steg till.
Ambitionen är inte att ge psykologiska, sociologiska eller samhällsekonomiska förklaringar. Här finns inget prat om identitet, subgrupper, frånvarande pappor eller klassklyftor. Inte heller särskilt mycket historik. I stället är utställningen koncentrerad på dagsläget och på idéerna.
Visst är förklaringar oundgängliga om man vill förstå nazismen och bekämpa den på lång sikt, men de riskerar också att bli nedlåtande: vi, de goda, förklarar för dem, de onda, och reducerar deras åsikter och handlingar till beteenden.
Här vidgas kritiken till att också gälla många som inte alls är nazister, men som delar bärande element i nazismens idévärld: rasismen, föraktet för svaghet.
Udden riktas mot Sverigedemokraterna, men stoppar inte vid högerpopulistiska grupper. En docka av ett vrålande skinnhuvud, som hade kunnat bli en olustig djur-i-bur-attraktion, förvandlas till något helt annat när den ställs mot en docka som föreställer en framgångsrik kvinna. Idégodset, förklarar utställarna, finns också hos dem som skriver upprop mot hem för utvecklingsstörda eller vill köra ut hemlösa från köpcentrat.
Så riskerar man att urvattna begreppet. Det är ändå en enorm skillnad på att vara nazist och att bara vara höger – och på att skriva protestlistor och slå ner folk. Att man säger a betyder inte nödvändigtvis att man säger bcd.
Fördelen är att nazisterna inte görs till en avskiljbar ondska som kan spegla det anständiga samhällets godhet, utan till en inneboende del av detta samhälle. Det gör utställningen smartare – och politiskt djärvare: dörren öppnas försiktigt på glänt för en kritik av hierarkier och svaghetsförakt överhuvudtaget, med eller utan uniform.

Skånsk nazism
Malmö Museer

Artikeln tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson