I boken National Security Cinema: The Shocking New Evidence of Government Control in Hollywood berättas om hur olika amerikanska regeringsorgan, men också affärsintressen, påverkar filmproduktionen. Det som prioriteras är lyckliga slut, lätt underhållning och frånvaron av jobbiga politiska spörsmål, skriver Lars Borghem.

Hollywood är en bred kyrka, säger den brittiske forskaren Matthew Alford och jourmalisten Tom Secker i boken National Security Cinema: The Shocking New Evidence of Government Control in Hollywood (2017).

Boken bygger på tidigare forskning men deras dokumentation är mer omfattande än något vi tidigare sett, eftersom de med hjälp av Freedom of Information Act kunnat visa hur ett stort antal filmer och TV-serier och TV-program, påverkats av Pentagon, CIA och FBI.

Vad gäller Pentagon handlar det om 814 filmer mellan 1911 och 2017, därav 117 efter 2004, och 977 TV-filmer mellan 2004 och 2017. För stöd och påverkan från CIA och föregångaren OSS samt av FBI mellan 1939 och 2016 omfattar listan 119 filmer och TV-serier.

I flera bilagor till boken namnges de olika filmerna. Ett kapitel ägnas åt att detaljerat analysera hur några filmer har förändrats av olika amerikanska regeringsorgan, dels i förhållande till ett verklighetsunderlag och dels i förhållande till ursprungsmaterialet, en bok t. ex.

Det gemensamma hos filmerna efter att Pentagon eller CIA avslutat sitt arbete är att de visar att amerikanska militära aktioner i världen alltid har ett gott syfte. Det kan finnas ett och annat dåligt äpple i korgen men dessa har alltid egoistiska motiv och i slutet av filmen har de ruttna äpplena avslöjat sig själva och kastats ut. Ordningen är återställd.

Filmerna där säkerhetsorganens manusförändringar beskrivs är: Avatar, Black Hawk Down, Charlie Wilson`s War, Contact, Hotel Rwanda, The Interview, The Marvel Cinematic Universe (Hulk, Iron Man, Iron Man 2, The Avengers), The Kingdom, Lone Survivor, Rules of Engagement, The Terminator franchise, Thirteen Days, United 93, Wag the Dog, Tom Clancy movies (The Hunt for Red October, Patriot Games, Clear and Present Danger, The Sum of All Fears).

När vi läser analyserna av de ovanstående filmer vi själva sett, blir vi pinsamt överraskade av att vi varit så naiva. Här har vi trott att vi sett dessa filmer med öppna och kritiska ögon. Bara långsamt blir vi under läsningen av boken medvetna om i vilken omfattning vi utsatts för tankemanipulering i årtionden.

Det nya med boken är att den dokumenterar omfattningen av den amerikanska statens påverkan. Men ägarna av och producenterna och regissörerna i de sex dominerande filmbolagen har givetvis möjlighet att göra filmer utanför statens tankemässiga kontroll. Detta händer dock sällan. Filmer som First Blood: part II, Rambo III och Rocky IV med Sylvester Stallone gjordes helt utan regeringsmedverkan och detsamma gäller American Sniper av Clint Eastwood, Munich av Stephen Spielberg, You Don`t Mess with the Zohan med Adam Sandler och The Peacemaker med George Clooney.

Majoriteten av alla filmer och TV-program görs av följande sex bolag: Universal (ägs av Comcast), Warner Brothers (Time Warner), Disney (The Walt Disney Company), 20th Century Fox (News Corporation), Paramount (Viacom), and Sony Pictures (Sony).
Deras filmer som produceras för underhållning och för att skapa vinst görs inom ramen för vad som dominerar nyhetsflödet i de stora medierna och detta är i sin tur en återspegling av hur de som har den politiska makten tänker.

Boken ger också några exempel på filmer som slunkit igenom kontrollen, som har avvikit från normen och som skapat oro i ledningsgrupperna: Fight Club (David Fincher), The Beach (Leonardo di Caprio), Bulworth (Warren Beatty), Bitter Paradise: The Sell-Out of East Timor (Elaine Briere), The East (Sal Batmanglij), The Insider (Michael Mann), Lord of War (Andrew Niccol), Fair Game (Doug Liman), Green Zone (Paul Greengrass) och Syriana (Stephen Gaghan).

Men vi får också en genomlysning av filmer från regissörer som försökt göra mer självständiga filmer som Oliver Stone, Michael Moore och Paul Verhoeven.

I den breda kyrka som är Hollywood har produktplacering fått en allt större betydelse. Bara marknadsföringen av en film kostar numera i regel kring 30 miljoner dollar. Produktplacering för följande filmer har gett (beloppen i miljoner dollar inom parentes): Die Another Day (70), Man of Steel (170), The World is Not Enough (100), Qantum of Solace (100), Skyfall (45 miljoner bara från Heineken när James Bond tackar nej till den traditionella martinin och i stället tar emot ölen), Smurf 2 (150 miljoner, hela filmen kostade 105 miljoner att producera),

När ett nytt filmprojekt diskuteras av en större studio har marknadsförarna och affärsintressena i bolaget fått ett allt större inflytande. Det som prioriteras är lyckliga slut, lätt underhållning och frånvaron av jobbiga politiska spörsmål.

Vapentillverkare är också framme och erbjuder sina tjänster. Några exempel på filmer där handeldvapen framställs i positiv dager: From Paris with Love (John Travolta), Mr and Mrs Smith där efter visningen vapentillverkaren Glock berömde Angelina Jolie för hennes hantering av deras pistol: ”publiken visste inte var den skulle titta”, I filmen Lone Survivor betalade Beretta 250 000 dollar för att hjälten skulle ha deras vapen i handen. Vapenförsäljare berättar gärna hur deras försäljning av handeldvapen påverkas av populära filmer. ”Clint Eastwood gjorde många westernfilmer förr och det påverkar fortfarande försäljningen i dag”.

Det finns också exempel på att skildringen av kineser eller av Tibet har förändrats efter att Kina har köpt in sig i filmindustrin. Klimatet för filmer som Seven Years in Tibet och Kundun har förändrats. I den ursprungliga filmen Red Dawn från 1984 var fienden Sovjetunionen. I manuset till en nyinspelning 2012 hade man ändrat fienden till Kina men efter att Peking klagat bytte producenterna ut Kina mot Nordkorea.

Andra nationer som samarbetar med Hollywood är Abu Dhabi (Fast and Furious 7, Star Wars:The Force Awakens), Dubai (Star Trek Beyond), Mexiko (Spectre).

Filmer som visats på den amerikanska marknaden och som kan ha inslag som stör den dominerande berättelsen om den alltid välvilliga amerikanska staten, har ofta finansierats i andra länder. Några exempel: V for Vendetta (James McTeigue), The Ghost Writer (Roman Polanski), The Constant Gardener (Fernando Meirelles), Che (Steven Soderberg).

I Hollywoods breda kyrka består biskoparna av cheferna för de sex mediajättarna och prästerskapet är den sittande administrationens företrädare från Pentagon, CIA och FBI som ska se till att de nationella säkerhetsintressena inte skadas.

Församlingen är publiken som matas med en ständig ström av mirakler och drömmar.

Harry Martinson var tidigt ute när han redan i april 1941 kallade biosalongen för de livsfegas kapell. Martinson, som var den ende svenske författare som deltagit i det finska försvarskriget mot Sovjetunionen, hade en djup förståelse av propaganda. Han använder ordet ett tiotal gånger när han rapporterar från en författarkongress i Moskva 1934. Martinson beskriver också en flyguppvisning där ”en fallskärmsorgie som kom alla de närvarande amerikanska journalisterna att hicka till och strax därpå tjuta av förtjusning å Hearst-pressens vägnar” väcker hans uttalade avsmak. Han visste att flyguppvisningen var en manipulering av de närvarandes sinnen inför de bombningar från flygplan som oundvikligen väntade.

Orson Welles film Citizen Kane som till stor del baserades på William Randolph Hearst, hade förresten premiär några dagar efter att Martinson hade utsett biosalongen till de livsfegas kapell. Welles övervakades i många år av FBI. Krigen och de mediala försvaren av dem pågår med oförminskad styrka antingen året var 1941 eller som nu 2018,

Alford och Secker påminner om att ordet propaganda kommer från 1700-talets katolska kyrka där det var kardinalerna som predikade tron.

De avslutar sin omfattande dokumentation och genomgång av det militärindustriella komplexets inflytande i Hollywood med att föreslå två förändringar som skulle göra publiken mera medveten om i vilken omfattning den är utsatt för manipulering.

För det första borde den amerikanska administrationens olika organ vara skyldiga att uppge vilka produktioner de har stött och stöder. För det andra borde de som gör filmer, videospel eller TV, vara skyldiga att uppge i vilken utsträckning de samarbetat med Pentagon eller säkerhetsapparaten så att publiken är införstådd med detta innan de ser en film eller ett TV-inslag.

För att motverka påverkan från Ryssland, Kina och andra länder, lagstiftade kongressen under Barack Obamas administration så att alla underrättelseorgan inklusive de militära fick medel för budgetåret 2017 att påverka också medier (The Intelligence Authorization Act och National Defense Authorization Act). Donald Trump har gått vidare med den politiken och uppmanat kongressen att anslå pengar till att påverka medier också i andra länder, vilket man bifallit. Om några svenska medier är mottagare av pengar från Pentagon eller CIA har vi inte fått veta. Och hur skulle vi kunna få veta det?

Lars Borghem

Några källor:

Matthew Alford och Tom Secker: National Security Cinema: The Shocking New Evidence of Government Control in Hollywood (2017)

Harry Martinson: Verklighet till döds kom 1940 och marknadsfördes både som en roman och som en idéskiss till ett större arbete. Där återfinns, genom en fiktiv Harald Tidman, Martinsons intryck både från författarkongressen i Moskva 1934 och från kriget i Finland 1940.

På FBI:s webbsida finns numera handlingar som gäller övervakningen av Orson Welles enl. lagen Freedom of Information Act.
https://vault.fbi.gov/george-orson-welles/george-orson-welles-part-01-of-01/view