Moderaterna har idag presenterat sin vårmotion och skryter med att man föreslår de största skattesänkningarna sedan 2006, när den senaste moderatledda regeringen inledde sin ekonomiska politik. Åtta år senare kunde den summeras. BNP per capita hade minskat, om än bara lite, och Konjunkturinstitutet beräknade behovet av skattehöjningar under de närmsta åren till en summa minst lika stor som Reinfeldtregeringen hade sänkt skatterna med, enbart för att klara att upprätthålla kvaliteten i en välfärd som på många områden uppvisade alarmerande brister.

Att BNP minskat innebar, givet den fördelningspolitik som bedrivits att de som redan hade det sämst 2006 hade fått det ännu sämre och de som hade det riktigt bra hade fått det väldigt mycket bättre.

Moderaterna vill fortsätta avveckla den svenska modellen och välfärden, men delar ut lite skattesänkningar till dem som kanske redan nu och alldeles säkert förr eller senare kommer att behöva den.

Och nyhetsförmedlarna rapporterar snällt om moderaternas skattesänkningar och försämringar av bland annat a-kassan  som ”reformer”. Inte det enda ordet som fått en ny betydelse under senare år.

(Jag förväntar mig för övrigt nu, inom parentes sagt, att Expressens politiske kommentator K G Bergström gör en knivskarp analys och kallar reformerna för valfläsk, som han gjorde när han ”analyserade” regeringens vårproposition.)

Moderaterna vill avveckla den svenska modellen. De vill se alltmer av en ”välfärd” där var och en bäst hen kan köper sin trygghet på marknaden av privata företag som tjänar storkovan åt finanskapitalisterna. Det är Moderaternas och ”det nya arbetarpartiets” politik. Det är på intet sätt nytt eller uppseendeväckande.

Det riktigt allvarliga är högerns syn på hur tillväxt och välstånd skapas. Partiets huvudtes, som delas av Svenskt Näringsliv, är att ”det måste bli billigare att anställa”. Vare sig det handlar om att erbjuda jobb till nyanlända eller sedan länge anlända, till ungdomar eller äldre, så handlar det om att sänka löner och skatter, och försämra löneförmåner, a-kassa, sjukersättning och andra ersättningar till utsatta grupper.

Huvudlinjen, som Moderaterna kallar arbetslinje, är att de nya jobben skall betalas sämre än de gamla jobben. Annorlunda uttryckt, man vill få till stånd nya jobb som inte orkar bära lika höga löner eller skatter som de gamla jobben. Istället för att genom utbildning och investeringar höja produktiviteten.

Moderaterna vill backa in i framtiden. Om den politiken, att det måste bli billigare att anställa, hade varit vägledande under det förra århundradet hade Sverige stått kvar och stampat i fattig-Sverige, med utkylda statarlängor och arbetarslum.

Ökat välstånd kräver ökad produktivitet, att de nya jobben orkar bära både högre löner och bättre välfärd. Löner och skatter är i nästa steg i det ekonomiska kretsloppet också den efterfrågan som företagen lever av. Det har högern aldrig förstått.