I förväntningarnas tid så här vid jul, informerar Ekot om att M-kvinnorna visar intresse för fler ”pappamånader” i föräldraförsäkringen. De menar att reformen kan underlätta integrationen för kvinnor med ursprung i andra länder och även öka valfriheten för kvinnor i allmänhet.

M-kvinnornas förslag är en signal om att det fortfarande finns ”Nya Moderater”, som siktar in sig mot väljarna i den breda mer liberala medelklassen.  Det är helt logiskt att mer traditionella moderater, som åter verkar ha tagit initiativet i partiet, protesterar. De traditionella moderaterna vänder sig åter mer mot traditionellt värdekonservativa väljare.

Den moderata riksdagsledamoten Isabella Hökmark är säkert inte ensam när hon ställer sig oförstående till förslaget. Det bryter mot Moderaternas grundläggande idé om att människor ska få bestämma över hur de utformar sina liv, menar hon. Statligt beslutade försäkringssystem ska inte motivera till ändrade beteenden hos människor. Eller kanske till något annat än att livet formas efter traditionella mönster. Mamma ansvarar för barnen, pappa för familjens försörjning och för livet utanför hemmet.

Jag håller med om att fler pappamånader både kan öka kvinnors valfrihet och stimulera integrationen för kvinnor som lever i förhållanden med mycket traditionella familjemönster. Jag vill dock tillägga att det senare gäller även familjer som levt i Sverige i många generationer. Inte bara familjer som nyligen tagit sin tillflykt hit.

Frågan om delad föräldraförsäkring mellan föräldrarna är nämligen inte bara en integrationsfråga utan också en klassfråga. Traditionella värderingar om familjemönster odlas i lägre socialgrupper – och de lever sannolikt tryggt i överklassen. Välbärgade kvinnor kan dock köpa sig frihet från bundenheten till hemmet genom Rut-tjänster av olika slag. Därför blir instängningseffekten inte lika påtaglig hos dem som i lägre socialgrupper.

Naturligtvis lyfter M-kvinnorna bara fram integrationsargument, inte klassargument. Moderat politik – eller borgerlig politik mer allmänt – vilar sällan eller aldrig på klassanalyser. På senare år har i sanningens namn inte heller vänstern varit särskilt ivriga att framhålla klassargument för politiska reformer. Här har inte minst könsmaktsanalyser tagit över. Och könsmaktsanalyser är både angelägna och motiverade. Men de kan inte helt ersätta klassanalysen. Båda perspektiven måste hållas levande.

När det gäller just föräldraförsäkringen är det dock ett tredje perspektiv som behöver stå i centrum. Barnens perspektiv. Barn behöver sina föräldrar, inte bara sina mammor. Därför är pappamånader i föräldraförsäkringen så viktiga.

Ja, jag vet. Det finns män som är olämpliga både att leva med kvinnor och med barn. Män som är våldsamma. Det måste vi dock kunna hantera oavsett pappamånader och andra jämställdhetsreformer.

Ja, jag vet. Det finns också regnbågsfamiljer och där ska självklart också barnen ha rätt till sina föräldrar. Det är dock en fråga med många andra vinklar än den som jag här tagit upp. Den ska inte ställas mot pappamånader i föräldraförsäkringen, utan förtjänar sin egen diskussion.