Den viktigaste frågan för Mellanösterns framtid är vem som kan leda en fredlig och konstruktiv väg framåt för alla folk i området – oberoende av etnisk eller religiös identitet, skriver Agneta Blom.

En sammetssvart varm kväll i östra Irak för några år sedan. Vid en middag under bar himmel blev jag involverad i en lång diskussion om framtiden för det kurdiska folket. Jag befann mig i området för att föreläsa om demokrati och yttrandefrihet, inom ramen för Olof Palmes Internationella Centers projekt Från vapen till valsedlar.

Samtalet berörde bl.a. frågan om huruvida den kurdiska regionen i östra Irak, KRG, skulle kunna bli ett eget land. Jag frågade hur kurderna är beredda att i så fall bemöta de människor som skulle hamna i Kurdistan utan att själva vara kurder. Min diskussionspartner kunde inte annat än hålla med om att det var en viktig fråga. Men det var tydligt att ämnet var känsligt och inte helt bekvämt att tala om. Att visa generositet mot andra när det väl kommer till kritan är svårt.

Häromdagen var jag åter i samtal med kurder. Nu i Sverige och med situationen i Turkiet i fokus. Frågan om ett fritt Kurdistan kom upp också denna gång. Jag framhöll samma ståndpunkt som jag hävdade i Irak. Ett folk som vill göra sig förtjänt av att bilda en ny stat, måste vara beredd att visa generositet mot andra folk. Det måste handla om en stat där alla människor får samma värde och rättigheter oberoende av om de identifierar sig som kurder eller något annat. En stat där landområden som människor än gång förlorat, inte behöver krävas tillbaka. En stat där människor, oberoende av etnisk eller religiös identitet, är beredda att börja bygga framtiden i försoning och förlåtelse för det som än gång hänt.

Jag vill här driva diskussionen ännu ett steg. Den viktigaste frågan för Mellanösterns framtid är just nu inte huruvida kurderna eller någon annan folkgrupp ska bilda en egen stat eller inte. Den viktigaste frågan är vem som kan leda en fredlig och konstruktiv väg framåt för alla folk i området – oberoende av etnisk eller religiös identitet.

För närvarande förefaller alltför många driva samtal och handlingar i fel riktning. Folk bygger i ord och handling murar mellan varandra, istället för att planera för en gemensam framtid i fred. Våldets väg väljs framför dialogens. Våld delvis så skoningslöst att det är svårt att ta in. Bland kurderna finns de som förordar dialog och som deltar i att bekämpa våldet. De har min respekt. Men det finns också kurder som bidrar till våldet. De gör mig förbannad.

Våldet måste upphöra. Samtal måste inledas. Ledare som verkligen tror på alla människors lika värde och rättigheter, på dialog och reformism behövs vid makten. Jag vill därför uppmana alla kurder som tror på fredligt reformarbete att kliva fram och visa inte bara sitt eget folk, utan alla, en konstruktiv väg framåt för Mellanöstern. En väg som är bredare än den som leder till en egen stat, en väg som inte kantas av våld. För nu är det verkligen nog.