Silkesvantar i Honduras

Föreställ er ett litet land någonstans i Latinamerika med en folkvald högerpresident som störtas av vänstersympatiserande militärer. De utropar genast en ny regering, dumpar den gamle presidenten vid gränsen iförd endast pyjamas och kallar genast ut militär för att slå ner alla protester mot kuppen.

Landet kastas in i kris. Människor ur oppositionen mördasoch den nya vänsterjuntan vägrar tala med OAS, den amerikanska samarbetsorganisationens representanter. De avvisar blankt ett generöst kompromissförslag från en av Nobels fredspristagare. Och till sist inför de undantagslagar som gör det möjligt att en gång för alla tysta media och arrestera var och en som på något sätt motsätter sig diktaturen.

Skulle en sådan kupp ha lyckats på det som varit och kanske fortfarande är USA:s bakgård, år 2009? Utan att USA ingrep, om inte med marinkårsstyrkor så i varje fall med att strypa bankkontona för de ansvariga bakom kuppen? Knappast.

Men så här långt har Honduras kuppmakare från höger lyckats i sitt uppsåt där en vänsterrevolt med åtföljande brutala maktskifte skulle ha mötts av stenhårda krav på ett omedelbart återinsättande av den störtade presidenten och kanske i sista hand ett amerikanskt militärt ingripande för att återupprätta demokratin i landet.

Honduras högerjunta stöder sig på en våldsam och under årtionden djupt komprometterad koalition av ekonomisk överklass, militärer och ledare för dödspatruller. Den har visserligen fördömts internationellt. Men hittills har det stannat vid fördömanden.
De diplomatiska silkesvantarna sitter ordentligt på också när juntan själv hotar avbryta alla förbindelser med länder som vägrar erkänna kuppregimen, bland dem Spanien, Argentina och Mexiko.

Den störtade presidenten Manuel Zelaya sitter sedan någon vecka på Brasiliens ambassad i huvudstaden Tegucigalpa. Regimen hotar med att beröva ambassaden dess diplomatiska status om man antingen inte utlämnar Zelaya till kuppmakarna eller förpassar honom till en asyl, som de är fast beslutna ska vara för evigt.

Den bisarra krisen där USA:s alltmer extrema republikanska höger ser en chans att komma åt Obama om han mer konsekvent agerar i enlighet med folkrätten, något han ännu inte vågat göra, inger verkliga farhågor om Latinamerikas politiska framtid.
Om inte ett så här flagrant angrepp mot demokratin kan tillbakavisas så urholkas mycket av trovärdigheten i USA:s politik i regionen. Vilket land står näst på tur i ett Latin- och Centralamerika där folkvalda vänster och center-vänsterregeringar försöker forma en nationell reformpolitik utan inblandning utifrån?

Och vad vill den svenska regeringen göra mer än att för tredje månaden i rad fördöma, dock utan att initiera mer verkningsfulla sanktioner som stryper kuppregimens möjligheter att dra ut på en fars som kan ända i tragedi?
Carl Bildt är svaret skyldig.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson