än är det inte för sent

I december 2007 talade det årets fredspristagare Al Gore och ordföranden i FN:s klimatpanel (IPCC) Rajendra K. Pachauri i riksdagen. IPCC delade det året priset med Gore.
”Forskarna ropar från hustaken”, sa Gore anspelande på den väntade och pågående havsnivåhöjningen. Hans budskap var att vi har tio år på oss och vi kan inte ägna fem av dem åt att prata.
I gamla riksdagshusets fullpackade andrakammarsal satt också representanter för den nyligen tillträdda borgerliga regeringen med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen. De fick ta emot hyllningar till Sverige som ett klimatpolitiskt föredöme. Både Gore och Pachauri slog fast att Sverige ”är nummer ett i världen”.
Kanske skruvade Reinfeldt generat på sig. Han bör i alla fall ha gjort det. Sveriges position var och är ett resultat av den tidigare socialdemokratiska regeringens insatser, mot vilka de borgerliga partierna haft notoriska invändningar. Fredrik Reinfeldt själv hade sommaren 2006 i Almedalen slagit fast att miljön inte var någon prioriterad fråga.

I tisdags fattade riksdagen beslut om den framtida klimatpolitiken.
Miljöministern Andreas Carlgren hade i debatten slagit sig för bröstet. Den borgerliga regeringen 2009 vill ju nu göra ännu mer än den socialdemokratiska regeringen ville göra tidigare.
Sant är att den borgerliga regeringen idag tar klimathotet på allvar. Med gamla mått mätt har den lagt fram ett radikalt program. Sant är också att det blivit alltmer sällsynt med högerpolitiker som rakt ut förnekar att klimathotet finns.
Det är bra. Men det räcker inte. Inte nu.
Gunder Hägg var världens bäste medeldistanslöpare på 1940-talet. Idag hade han, med de tider han då presterade, varit chanslös i stora mästerskap.
Sternrapporten kom i oktober 2006. FN:s klimatpanels fjärde rapport i början av 2007. Gore och klimatpanelen delade samma år på Nobels fredspris. Det var alltså först efter regeringsskiftet 2006 som klimatproblematiken på riktigt allvar lyftes fram som den allt annat överskuggande politiska utmaningen. Regeringens förslag idag måste därför jämföras med den rödgröna oppositionens förslag idag.

Socialdemokraterna, miljöpartiet och Vänsterpartiet är överens om en politik som innebär att utsläppen i Sverige skall minska med 40 procent fram till 2020. Det är långt mer än den borgerliga regeringen vill.
Svenska kyrkan, Röda korset, alla Sveriges miljöorganisationer, forskarsamhället, svenska FN-förbundet, ja hela folkrörelsesverige är överens med de rödgröna partierna om att det krävs högre ambitioner än regeringen har.
En viktig poäng är att arbetslösheten och klimathotet kan mötas med samma politik. För att snabbt minska utsläppen av växthusgaser krävs omfattande investeringar. I förnybar energi, i energisparande, i järnvägar, miljövänliga trafiksystem och fordon och i energieffektiva bostäder. Det ger, förutom att det är nödvändig klimatpolitik, massor av jobb.

Vi som verkar nu kan endera bli den generation som framtida generationer ser tillbaka på med beundran, för att vi verkligen hade moral och kraft att vända utvecklingen. Eller den generation som de ser tillbaka på och frågar: ”Varför gjorde de så lite? De visste ju”.
ännu kan det som blivit fel rättas till. ”Kostnaden” är överkomlig och de framtida vinsterna enorma. Men det måste göras nu. Så att också framtida generationer kan fira midsommar, njuta av sill och jordgubbar. Och kanske en nubbe.
Glad midsommar!
Bo Bernhardsson

Skribent: Bo Bernhardsson