De djärvas val

Så lågt valdeltagande – 45,5 procent – att det är tveksamt om EU-parlamentet har någon demokratisk legitimitet överhuvudtaget. Storseger för den konservativa gruppen och tillbakagång för vänstern. En rad nya högerpopulistiska, främlingsfientliga partier invalda.
EU-parlamentsvalet i förra veckan var helt enkelt en rätt nedslående historia för alla som hoppas att EU någon gång kan bli ett forum för radikal politik. Men inte bara. åtminstone det svenska valresultatet ger lite hopp.
För det första är det tydligt att åtminstone den minoritet som faktiskt röstar, och som i någon mening tillhör vänstern, tror mer än tidigare på EU som politisk arena. Det gick riktigt dåligt för Vänsterpartiet, som hade profilerat sig hårt som EU-kritiska. Miljöpartiets fördubbling till 11 procent beror förstås inte bara på deras slopade EU-motstånd, men delvis. Och bland S-väljarna var det en överlägsen majoritet för fortsatt EU-medlemskap, enligt SVT:s vallokalundersökning.

För det andra är det uppenbart att folk röstar djärvare i EU-parlamentsvalet än i nationella val. Både Miljöpartiets framgångar – som motsvarades av gröna framgångar i hela Europa – Piratpartiets succéval och det oväntat höga 2,2 procent för Feministiskt Initiativ måste tolkas på det sättet. Socialdemokraternas relativt låga andel av väljarna, jämfört med i riksdagsvalen, är inte nödvändigtvis främst ett nederlag för Mona Sahlin, ett tecken på att högeralliansen kommer att vinna riksdagsvalet nästa år eller uttryck för någon annan inrikespolitisk förveckling. Det kan lika gärna handla om att folk, till skillnad från i riksdagsvalen, vågar rösta på alternativ som uppfattas som lite osäkra men ideologiskt tydliga. Det Socialdemokraterna kan lära av sina ”ynka” 25 procent är just det; att lägga ideologisk tydlighet till det starka stöd som de har hos många väljare.
Det mest uppseendeväckande exemplet på att väljarna uppskattar ideologisk tydlighet är att Piratpartiet valdes in i parlamentet. Redan nu försöker vissa avfärda PP som ett enfråge- eller missnöjesparti, och deras väljare som ansvarslösa ungdomar som bara bryr sig om att få ladda ner filmer. Det är en förhastad tolkning. Piratpartiet gick till val på ett program som var ett angrepp på det så kallade kontrollsamhället, och tilltalade säkert många som med all rätt har reagerat på FRA-lagen och andra inskränkningar av den personliga integriteten. Fildelning var den viktigaste frågan för PP-väljarna enligt SVT:s vallokalsundersökning, men fildelning är ingen banal fråga. Den handlar om upphovsrätten, som Piratpartiet och flera andra vill reformera; om ägande och om informationsfrihet.

Det återstår att se hur Piratpartiet lever upp till väljarnas förtroende, men det är ingen anledning att avfärda dem just nu. Att ett nytt parti kan bildas och snabbt väljas in i en politisk församling är inget tecken på någon kris för demokratin, vilket det ibland låter som i debatten. Tvärtom.
Däremot är det förstås ett skäl för de etablerade partierna att fundera över sin hållning. Oppositionspartierna har i olika utsträckning haft ståndpunkter som liknar Piratpartiets i integritetsfrågor, men verkar inte ha vunnit så mycket på det. Det känns säkert orättvist, och i någon mån är det ju det.
Men det är väl bra för partierna att veta att många väljare vill ha både tydlighet och en politik som inte bara handlar om förvaltning, utan om ideologi. Oavsett om det gäller miljö, feminism, fri information eller rättvisa i allmänhet.
Hanna Pettersson

Skribent: Hanna Pettersson