Skugga över facket

OPINION. LO ska vara en tydlig motkraft mot den löntagarfientliga politik som förs just nu, försvara kollektivavtalen och uttrycka sina medlemmars erfarenheter och krav mitt i den ekonomiska krisen. I det facklig-politiska samarbetet måste det vara ”väldigt tydligt” att orsaken till samarbetet, för fackets del, är att man vill förverkliga denna dagordning. LO ska formulera bra politiska förslag och försöka påverka politiken oavsett vem som regerar. Dessutom ska man syssla med internationella fackliga frågor, särskilt på europeisk nivå.
Så beskrevs själva förutsättningen för Wanja Lundby-Wedins fortsatta ordförandeskap på presskonferensen efter det sju timmar långa mötet med LO:s styrelse i måndags. Mötet hade, enligt Lundby-Wedin, resulterat i att hon hädanefter ska fokusera på ovanstående. Samtidigt ska hon rensa rejält bland sina styrelseuppdrag.
Det är svårt att tolka det på något annat sätt än som att medlemsförbunden krävt en radikalisering av LO för att fortsätta stödja Lundby-Wedin, och fått igenom det kravet. Särskilt mot bakgrund av att de förbund som var mest kritiska mot LO-ordföranden var SEKO, Transport och Byggnads, som av tradition är vänsterinriktade. Och mot bakgrund av att deras, och LO-medlemmarnas, berättigade kritik mot Lundby-Wedin handlar om mer än bara Lundby-Wedins individuella agerande i AMF-frågan.
åtminstone får man hoppas att det är så. För även om det inte behöver vara principiellt fel att låta Lundby-Wedin stanna kvar, är det antagligen mycket oklokt. Hon förknippas just nu med den girighet och de groteska bonussystem som blivit en symbol för det som föregick finanskrisen. Det kommer att bli en rejäl belastning för LO. Dels i valrörelsen nästa år: det blir svårt för Lundby-Wedin att föra LO-medlemmarnas talan med trovärdighet. Dels kastar hennes agerande en skugga över fackföreningsrörelsen i stort. Den skuggan är onödig att släpa på i det dagliga fackliga arbetet som blir så viktigt framöver.

Att Lundby-Wedins fortsatta ordförandeskap ändå går att försvara beror på att de fel hon gjort inte verkar vara fullt så allvarliga som man först misstänkte. De externa revisorernas rapport efter AMF-skandalen visade att hon inte hade fått den information som hon borde ha haft som styrelseledamot. Och det är viktigt att hon inte själv har tjänat något på de, i och för sig osmakliga, beslut som hon har varit med om att fatta. Det gäller också de beslut hon fattat inom LO, som den uppmärksammade höjningen av avtalssekreteraren Erland Olausons redan saftiga pension ett halvår före pensioneringen.
Nu ska riktlinjerna för LO:s roll som ägare ses över och kongressbehandlas, vilket är helt nödvändigt. Om Lundby-Wedin nu dessutom fokuserar helhjärtat på strid för medlemmarna, så kommer det kanske något gott ur den här förtroendekrisen.
Det gäller särskilt om hennes uttalanden om det facklig-politiska samarbetet verkligen betyder vad de tycks göra: att LO tydligt och självständigt kommer att framföra politiska krav, snarare än att i vartenda enskilt läge vara lojalt med Socialdemokraterna. Det om något skulle kunna liva upp valrörelsen. Men frågan är ändå om det inte hade varit lättare att förverkliga med en ny ordförande.
Hanna Pettersson

Skribent: Hanna Pettersson