När G20-ländernas ledare nu träffas i London är det för att försöka enas om åtgärder mot den kris som alltmer utvecklas till en ekonomisk katastrof.
Här finns en spänning mellan de länder, med Barack Obama och USA i spetsen, som förordar omfattande investeringsprogram och stimulansåtgärder för att få igång ekonomin, och de som i första hand vill se åtgärder för att reglera de internationella finansmarknaderna. Men båda dessa handlingslinjer är nödvändiga för att häva krisen och förhindra nya.
Gemensamt för regeringscheferna är att de ofta luftat sin oro för protektionism. Det finns en stor enighet om att frihandeln måste värnas och globaliseringen av ekonomin fortsätta. Men högtidstal är en sak, handling en annan och exemplen på protektionism har blivit allt fler.

Finanskrisen och dess följder i den riktiga ekonomin stryker under politikens nationella begränsningar. Som en följd av globaliseringen har kapitalet stärkt sin makt medan politiken och arbetet förlorat. De politiska och fackliga verktygen att hantera en internationaliserad ekonomi finns inte.
Det är därmed logiskt, om än inte lösningen, både att människor vänder sina förhoppningar inåt mot nationen och att politiker gör vad de kan i det beslutsrummet. Politiken är i allt väsentligt nationell och politikerna står till svars för sina beslut i nationen, inte på den globala arenan.

Det är en viktig insikt, om inte förr så borde den växa fram nu, att frihandel inte kan se ut hur som helst och att kapitalets fria rörlighet (sådan den nu ser ut) är en orimlighet.
Det är oacceptabelt att ofantliga summor dras undan beskattning och göms i skatteparadisen och att välfärden därmed undermineras i land efter land.
Det är oacceptabelt att valutahandeln och riskkapitalmarknaden utvecklats till ett kasino med få eller inga kopplingar till den verkliga produktionen, men där några direktörer och spelare kunnat utnyttja det demokratiska underskottet för att berika sig, ja plundra företag och gemensamma tillgångar.
Ja, det är oerhört utmanande när nu – i spåren av privatiseringsvågen, där också skola vård och omsorg öppnats för vinstintressen och internationella storbolag – dessa bolag, som har säkra intäkter från svenska skattebetalare, kan slussa vinsterna till skatteparadisen.
Bara det svenska ”skattefelet”, där den helt övervägande delen är skattefusk och skatteflykt, har beräknats till över 130 miljarder kronor. Ett av skälen till att det växer är just det som Skatteverket kallar ”internationella transaktioner”.

Det internationella utbytet måste värnas och stimuleras. Det vinner alla på. Men frihandeln kan inte bedrivas med de förödande följder vi ibland ser. Finansmarknaden måste regleras bestämt och målmedvetet, och förslaget att beskatta valutahandel och finansiella transaktioner – den så kallade Tobinskatten – måste upp på dagordningen.
När Bretton Woodsöverenskommelsen manglades fram för att återskapa en öppen ekonomi efter andra världskriget var en av de viktigaste målsättningarna att denna öppna ekonomi inte fick underminera de enskilda ländernas välfärdsbyggen. Med nyliberalismens segertåg över världen har den otyglade kapitalismen släppts loss igen.
Om man verkligen vill förhindra protektionismen måste politiken stärkas väsentligt i det globala rummet. Vi måste skapa ett handelssystem och en öppen ekonomi som är förenlig med demokrati och välfärd. Det kräver bland annat att skatteparadisen stängs.
Bo Bernhardsson

Skribent: Bo Bernhardsson