OPINION. För bara två år sedan beklagade sig migrationsminister Tobias Billström över att de andra EU-länderna inte tog emot tillräckligt med Irakflyktingar, utan lät Sverige bära bördan nästan ensamt. Lite mer en för alla, alla för en borde vara melodin inom unionen, förstod man.
Nu vill Malta, Cypern, Italien och Grekland slussa några av de tiotusentals båtflyktingarna från Afrika och Mellanöstern vidare till de EU-länder, som inte välsignats med någon Medelhavskust att landstiga på.
Men då säger Billström nej. Det vore att sända fel signaler. ”Jag tror”, säger han, ”att vi kan få se fler båtar som i sånt fall ger sig ut i hopp om att kunna åtnjuta en sådan mekanism”.
Det skulle men andra ord vara illa att ge fler fattiga och förtryckta dumma drömmar om ett värdigt liv.

Det är bara på ytan Billström verkar ha en inkonsekvent syn på solidaritet inom unionen.
Det som skett mellan hans olika uttalanden är förstås att migrationsverket och migrationsöverdomstolen trollat bort kriget i Irak och börjat avslå asylansökningar därifrån. Därmed avskräcks också alla de som idag flyr från bilbomber och amerikanska soldater. Antalet asylsökande från Irak mer än halverades förra året.
Sverige har alltså redan ”löst” sitt flyktingproblem, på ett lika enkelt som brutalt vis.
Då behövs ingen EU-solidaritet längre.
Det är den djupare konsekvensen i Tobias Billströms hållning: han gör vad han tycker att Sverige tjänar på i varje givet läge. Alla för oss, och vi för oss själva.

Artikeln tidigare publicerad i AB

Skribent: Petter Larsson