Framtiden till skroten

Den högteknologiska svenska fordonsindustrin, den som skulle ha kunnat ge oss framtidens transportlösningar om den getts det uppdraget riskerar att skadas svårt eller helt utplånas om staten förhåller sig helt passiv till det som nu sker.

Idag Saab, i morgon Volvo? Och däremellan kanske en våg av konkurser och sotdöd för ett stort antal specialiserade företag, som levererar komponenter till en industri som vi har växande behov av. Inte bara för arbetstillfällenas skull utan för att energikrisen framtvingar ett nytt sätt att se på transporter som kräver nya lösningar för persontrafiken och nya system för att leverera varor och råmaterial i ett land med stora avstånd.

Har vi råd med passivitet?
Nu syns de mentala politiska skadeverkningarna av att Sverige sedan länge saknar det som en rad andra framgångsrika länder aldrig gjort sig av med, nämligen en aktiv närings- och industripolitik.

Att Saab under GM:s ledning inte förmått producera bilar som tilltalat tillräckligt många kunder eller kunnat sälja dem till priser folk varit beredda att betala har varit ett fullt synligt faktum i snart två decennier. Men för svenska politiker har detta aldrig varit ett problem. Inte förrän ägarna kastar konkursboet i svenska statens knä. Först då utbryter full panik i partierna, som snabbt och uppenbart ogenomtänkt intar positioner som antas gynna deras politiska image men hittills inte ett dugg bidragit till att lösa ett enda konkret problem.

Men vad har politikerna att göra med vilka produkter som Saab tillverkar? är det inte politikens enda uppgift att se till att serva företagen med bra infrastruktur? Politikerna ska väl inte lägga sig i vad som sker i form av forskning och produktutveckling innanför fabrikernas och huvudkontorens väggar?

Svaret är givetvis nej om man är fast i tron att marknaden och samhället är två vitt skilda sfärer, att marknaden ska lämnas i fred att ensam fatta också mycket samhällspåverkande beslut Utom i kris förstås, då det plötsligt blir samhällets skyldighet att ta hand om spillrorna av marknadens felspekulationer.

Naturligtvis kan stat och kommuner styra utvecklingen mot ny och behövd teknik . Inte minst genom att uppträda som beställare. Politikerna kan planera för och investera i nya transportssystem (elbilar, supersnabba fjärrtåg, spårtaxi). Sverige behöver en storsatsning för att lösa storstädernas trafikinfarkter, inte minst med nya typer av fordon – moderna spårvagnslösningar och eldrivna småbilar.

Därutöver kräver klimatpolitiken en målmedveten politik som med skatter och bonusar belönar goda produkter och fasar ut de dåliga eller otidsenliga. De kraven har Saab aldrig ställts inför, de beställningarna har de aldrig fått, de har fortsatt att producera gårdagens bilar.

Nu framställer sig Maud Olofsson som djärv och principfast genom att säga nej och fortsätta att göra ingenting alls. Mona Sahlin säger ja, men saknar en egen näringspolitik – uppenbart skrämd för att bli beskylld för att föra ”socialistisk” industripolitik. Under tiden sprider sig krisen som en präriebrand och snart är var fjärde svensk metallarbetare utan jobb.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson