Solidariteten i Jösses flickor smittade av sig

KULTUR. Jösses flickor – återkomsten har spelats för fulla hus vid Malmö stadsteater under hösten. Recensenterna har varit kluvna, publiken berör och upprörd. Inför nypremiären i december fick Efter Arbetet komma bakom kulisserna för att fråga skådespelarna hur de påverkats av det feministiska dramat.

Efter ett tre veckor långt uppehåll har Jösses flickor – återkomsten nypremiär och Efter Arbetet har bestämt träff med fyra av pjäsens huvudrollsinnehavare. Bland kläder och smink, en trappa upp på Hipp i centrala Malmö, sitter Li Brådhe, Katarina Lundgren-Hugg, Siw Erixon och Helena Thornqvist runt ett stort bord. De har repeterat hela dagen, nu andas de ut. Om tre timmar ska de möta publiken.
Att vara utvald till Jösses-ensemblen känns stort.
– Jag vet inte hur ni andra känner, men jag har känt mig stärkt av att vi är så många kvinnor och att även regissören, koreografen, ljussättaren och musikerna är kvinnor, säger Li Brådhe.
– Jag känner likadant. Dels att vi är många kvinnor och dels för att vi spelar en pjäs om kvinnosolidariet. Då blir man solidarisk. Vi har inte haft några konflikter alls under arbetet, och det brukar det nästan alltid vara, säger Siw Erixon.
– Det är nästan konstigt, jag vet inte ens om det är bra, men vi har inte bråkat om någonting. Vi har tagit hand om varandra, fyller Helena Thornqvist i.

Ovanligt med många kvinnoroller
Nej, de är inte bortskämda med pjäser med många kvinnoroller. Katarina Lundgren-Hugg berättar att det vanligtvis anses bra om en pjäs har två stora kvinnliga huvudrollskaraktärer.
– Men då är det å andra sidan alltid tio stora manliga roller, säger hon.
– Ja, och när man väl jämför manus så är de manliga huvudrollerna större än de kvinnliga, säger Siw och berättar att hon först nästan tyckte synd om de manliga skådespelarna i Jösses flickor för att deras roller var så små.
– Sen kom jag på att det inte var det minsta synd om dem, det är ju så vi har det jämt.
Alla nickar och skrattar.
De pratar på om feminismen som var så stark under 70-talet och som försvann i takt med att axelvaddarna tog över på 80-talet, som Siw Erixon uttrycker det. Det har blivit mycket politik under repetitionerna, men inte mer än vanligt.
– Vi är alltid sådana här, säger de och skrattar.
Men pjäsen har påverkat, även privat. Katarina Lundgren-Hugg berättar att hon tänkt mer på hur det är att vara kvinna.
– Jag tycker ofta att det är svårt att leva upp till idealen man har, men nu när jag sagt och sjungit om de här sakerna till en publik, så har jag också blivit pushad att leva så. Jag har tänkt på att inte tystna automatiskt när en man tar ordet och jag har bestämt mig för att respektera mig själv mer.
Helena har diskuterat mer än vanligt med pojkvännen.
– Både han och min pappa, ja männen i min absoluta närhet, har sett pjäsen och förstått mycket mer av vad jag pratat om i alla år, säger hon.

Både ris och ros
Malmö stadsteaters version av Jösses flickor – återkomsten möttes av en kluven recensentkår. Några hyllade, andra tyckte att pjäsen var på tok för negativ och ifrågasatte varför feminismens alla framsteg inte fanns med. De undrade också varför slutet är så sorgligt, varför den unga Mari-Linn, spelad av Helena Thornqvist, tar livet av sig i sista scenen. Om det är så generationer av kvinnokamp ska beskrivas.
Kvällen innan nypremiären hölls därför en diskussionskväll på teatern. Ett 60-tal kvinnor och män samlades runt en panel bestående av teaterchefen Jesper Larsson, regissören Anna Sjövall och huvudrollsinnehavaren Helena Thornqvist. Flera ifrågasatte det sorgliga slutet.
– är det detta som två generationers kvinnokamp leder till? Att den tredje generationen blir så lost att hon tar livet av sig, det är för jävligt, säger en kvinna med sjal i håret och stora ringar i öronen.
– Jag och mina väninnor var helt fördärvade efteråt, säger en äldre kvinna i pagefrisyr.
De intygar båda att de älskat föreställningen. De kan bara inte förstå, eller acceptera, ett så sorgligt slut.

Inte så svaga i dag
Li, Siw, Helena och Katarina tror att publikens engagemang grundar sig i ett behov av att prata om jämställdhet.
– Den här diskussionen visar bara att det behövs fler pjäser om kvinnor. En pjäs kan inte rymma alla. Det finns uppenbarligen ett uppdämt behov av att få spegla sig i kvinnor. Av att få se kvinnor som subjekt, inte bara som bollplank för männen, säger Siw.
– Vi har mest kvinnor i publiken här på teatern, men pjäserna handlar sällan om dem, fyller Li i.
Helena tycker att teatern hade ljugit om de bara visat upp en positiv bild.
– Jag vill väl inte att Romeo och Julia ska dö heller, jag vill att de ska gifta sig och vara lyckliga, men nu är det inte så och ingen klagar på det. Jag tycker det är en styrka att få visa upp tjejers svaghet. Tjejer mår ju ofta dåligt i det tysta, säger hon.
Jösses flickor sattes upp i Malmö 1976. Li Brådhe var med redan då, som 22-åring. På den tiden tyckte hon att det var svårt att identifiera sig med de intellektuella överklasskvinnorna i pjäsen. Hon säger att hon då bara såg klassfrågan, men att hon nu också ser könsfrågan. Att hon som arbetartjej från landet kan ha något gemensamt med ”kärringar från östermalm”. Men hon tycker också att kvinnor blivit starkare sedan dess.
– Den gången sjöng vi ”Varför har tjejer så tunna röster. Varför har tjejer så svårt att höras?” med så svaga, så svaga röster. Jag tycker inte att den bilden av kvinnor stämmer längre. Så jäkla svaga är vi inte idag, säger hon.

Linnea Nilsson
Efter Arbetet

Skribent: Linnea Nilsson