OPINION. Sverige har aldrig haft en skola för alla. även om man räknar bort superöverklassens dyra betalskolor, så har det alltid funnits skillnader mellan storstädernas fina innerstadsskolor, fyllda av barn till högutbildade, och skolor i fattiga områden.
Men sedan systemet med skolpeng och friskolor infördes i början av 90-talet har skillnaderna mellan olika skolor ökat dramatiskt.
Mäter man betygsresultat så har skillnaderna nästan tredubblats (1992-2004). De duktiga går allt oftare på vissa skolor, de lågpresterande på andra. Segregationen mellan inrikes födda och utrikes födda och den klassmässiga segregationen har också ökat påtagligt under samma period.
Forskare och politiker kan tvista om precis hur stora förändringarna är – det beror på hur man mäter – men idén om skolan som en plats där barn från olika miljöer skulle mötas, för kanske enda gången i sina liv, är otvetydigt på väg att undergrävas.

Det verkar därför som att det här med ”valfrihet” mest var ett smart trick av den övre medelklassen att rädda sina barn undan konkurrensen – och det dåliga inflytandet? – från de lägre klassernas ungar. Enligt Skolverket (2003) är mellan 60 och 70 procent av dem som valt en annan skola (privat eller kommunal) än den närmaste åt sina barn högskoleutbildade.
Skolvalen sker förstås framförallt i storstäderna. På landsbygden är möjligheten att sätta barnen i en annan skola än den närmaste i praktiken små.
Det vore nästan barnsligt enkelt att dra slutsatsen att den ”fria” skolmarknaden automatiskt är på väg att återupprätta det klassamhälle som den gamla enhetsskolan skulle bryta ner.
Men då är man plötsligt ute på hal is.
För att två saker händer samtidigt betyder inte att det ena orsakar det andra.
Det finns ganska lite forskning av skolpeng och friskolor, och den som finns gäller ofta bara enstaka kommuner eller till och med enstaka skolor. Så visade till exempel en undersökning från Skolverket 2003 på en tydlig ökning av den ”etniska” och den resultatmässiga segregationen. Men den gällde bara fyra skolor.
Därför är frågan om friskolorna ett öppet ideologiskt slagfält, där man kan dra till med lite vad om helst.

Den stora jokern i leken stavas boendesegregation, alltså att utrikes födda bor för sig, högutbildade för sig, arbetare för sig och så vidare – och att de då för det mesta skickar sina barn till den närmaste skolan.
Boendesegregationen var stark redan innan skolpeng och friskolor infördes. Och den har blivit ännu mycket värre sedan dess. Detta är den i särklass viktigaste orsaken till den ökade skolsegregationen, vilket också friskolekramarna ständigt är snabba att framhålla.
Men frågan är förstås om man ovanpå detta dessutom fått en segregation till följd av skolpeng och friskoleexplosion?
Det verkar så, även om det är osäkert hur stor den är. När forskarna Anders Lindbom och Ellen Almgren studerade Malmö, Göteborg och Stockholm såg man rätt små effekter (Institutet för Framtidsstudier 2007). Men när pedagogikprofessor Jan-Eric Gustafsson räknade om deras siffror lite grann blev resultatet att boendesegregationen bara kunde svara för 70 procent av skolsegregationen och, antar Gustafsson, att resten bör förklaras med ”valfrihetsrevolutionen”.
Den försiktigaste slutsats man kan dra är alltså att skolpeng och friskolor i alla fall inte har minskat segregationen. Men också, att det knappast räcker med skolpolitik om man vill rädda idén om en skola för alla. Såvida man inte vill bussa alla barn till slumpvis utvalda skolor måste också boendet revolutioneras.

Artikeln tidigare publicerad på SVT Debatt

Skribent: Petter Larsson