OPINION. Moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth berättar idag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt att ett förslag om nytt presstöd nu kommer att läggas på riksdagens bord. Storstadspresstödet fasas ut under en femårsperiod och därmed banar regeringen väg för monopol på morgontidningssidan också i Stockholm och Malmö.

Svenska Dagbladet får, trots chefredaktörens försäkringar om att läsarna ”inte kommer att märka någon skillnad”, svårt att överleva. För Skånska Dagbladet i Malmö blir det ännu svårare, kanske omöjligt.

Bonnierpressen, som lobbat framgångsrikt i Bryssel för att få bort presstödet, gnuggar händerna och tackar för leveransen. Vare sig Dagens Nyheter i Stockholm eller Sydsvenskan i Malmö, eller för den delen de andra Bonniertidningarna på de orter i Skåne där Skånska Dagbladet finns, behöver längre vara särskilt oroade för framtida konkurrens. Konkurrenstrycket minskar för att på sikt troligen upphöra. Bevakningen kan strömlinjeformas. Man bevakar det man bevakar och ingen annan tidning – gratistidningarna spelar i det här sammanhanget knappast någon roll – kommer att bevaka något annat. De nyheter som presenteras kommer att framstå som de nyheter som finns och de vinklingar man väljer som sanningen.

Lena Adelsohn Liljeroth har i olika sammanhang, för någon vecka sedan i en interpellationsdebatt i riksdagen, försökt förklara varför presstödet kommit att ifrågasättas just nu, d v s med början senhösten 2006.
I debattartikeln i Svenska Dagbladet skriver hon att det beror ”såväl på riksdagens beslut 2006 om en höjning av stödet med 10 procent som ett klagomål hos kommissionen på att presstödet skulle vara otillåtet statligt stöd”. Hon skriver också att skälet till den förändring av presstödet som nu föreslås är att ”minska dess inverkan på samhandeln”.

I själva verket förhåller det sig så här.
Presstödet har funnits alltsedan EU-inträdet utan att det ifrågasatts av kommissionen eller dess tjänstemän. Men naturligtvis av Bonniers och av moderater och folkpartister i Sverige.
I Bryssel har man haft klart för sig att Sveriges inställning är att stödet är en demokratifråga och inte en inre marknadsfråga.

Vad gäller den 10-procentiga höjningen så hör det till bilden att presstödet urholkats över tiden och därmed också dess ”marknadssnedvridande” effekter, om man nu vill se sådana.
Höjningen var avsedd att kompensera för den urholkningen.
Det riktigt märkliga i sammanhanget är att kulturministern nu åberopar denna höjning som argument för att storstadspresstödet måste avskaffas. Enligt det förslag som den socialdemokratiska regeringen lade fram och som riksdagen beslutade skulle nämligen storstadspresstödet minskas något, medan övriga tidningar med presstöd skulle få en höjning. Vilket de nu också kommer att få, något som EU-byråkratin uppenbarligen accepterat.

Vad gäller samhandelsargumentet så har det tidigare prövats och man kom då fram till att det inte duger som argument mot presstödet.

Så varför har då presstödet ifrågasatts och en förändring drivits fram nu men inte tidigare?

Till det svaret hör att vad som är möjligt och inte möjligt inom ramen för EU-samarbetet inte är en gång för alla givet. Det pågår en ständig kamp mellan unionen och medlemsstaterna och mellan de liberala marknadsfundamentalisterna och oss andra.
Vill man hävda nationella intressen i förhållande till den stora unionen, eller demokratiska och sociala intressen i förhållande till den fria rörligheten, då handlar det bland annat om politisk vilja och om ledarskap.

De som vill se presstödet försvinna såg blottan i försvarslinjen när den borgerliga regeringen tillträdde och kulturdepartementet togs över av högern.
Lobbyisterna jobbade som bävrar och några tjänstemän på kommissionen tog chansen att flytta fram den fria marknadens positioner.

”Det är välkänt att allianspartierna har olika uppfattningar om presstödet”, skriver Adelsohn Liljeroth på Brännpunkt och fortsätter; ”Regeringens utgångspunkt har dock hela tiden varit att försvara presstödet och att vi så långt möjligt ska kunna fatta besluten själva i Sverige. Samtidigt har vi också sagt att vi är öppna för möjligheten att modifiera delar av regelverket för att garantera att det står i överensstämmelse med de gemensamma konkurrens- och statstödsreglerna.”
Det är inte svårt att läsa mellan raderna. Man behöver inte ens läsa mellan dem. ”Samtidigt har vi sagt att vi är öppna…”

Det är ganska lätt att förstå vad som hände.
Departementet och regeringen vek ner sig direkt, när man istället med en gång borde ha gjort klart för tjänstemännen i Bryssel att detta är vår fråga och att den inte handlar om konkurrensregler utan om demokratins och debattens förutsättningar.
Men det ville inte regeringen.

Bo Bernhardsson

Skribent: Bo Bernhardsson