Med Björklunds mått

OPINION. De uppfyller inte arbetsmarknadens behov. Det är det återkommande argumentet när skolminister Jan Björklund och utredare Anita Ferm berättar varför de vill lägga ner en massa lokala specialinriktningar på gymnasiet.

Visst kan det låta tramsigt med vinprovning eller skidakrobatik – Björklunds paradexempel – på schemat. Sådant är lätt att förhåna.
Men det tycker uppenbarligen inte de som går där. Och på köpet får de samma grundutbildning som andra. Också dessa program berättigar idag till högskolestudier, eftersom de inkluderar kärnämnena.
Om specialämnena kan ge eleverna lite bättre självkänsla, möjlighet att syssla med något de gillar och en känsla av att skolan är till för dem, istället för tvärtom, så är det väl bara bra?
Själv läste jag latin på gymnasiet. Man kan inte påstå att det var i linje med arbetsmarknadens behov. Antalet romerska skrifter som verkligen måste översättas är, ska vi säga, begränsat.
Men latinet mildrade tristessen.

Björklund verkar tro att i lever i ett slags knapphetens krigsekonomi, där statens alla ansträngningar måste inriktas på att uppfylla nästa femårsplan. Därför är hans skola inte till för eleverna, inte ens för samhället i dess sprudlande mångfald.
Istället upphöjs arbetsmarknaden – det vill säga företagen – till den transcendenta makt, bortom ifrågasättande, vars önskningar regeringen är satt att uttolka.

Lägger man skolpolitiken bredvid jakten på arbetslösa och sjukskrivna och det nya arbetskravet för anhöriginvandring framträder alliansens så kallade arbetslinje som en auktoritär social ingenjörskonst, där statens uppgift blir att – med tvång om så krävs – omvandla levande människor till död arbetskraft, en insatsfaktor bland andra.
In rings den nya ”anställningsbara” löntagaren.
Ut åker tanken på människan som alltings mått. Omnium rerum homo mensura est, som det heter på latin.

Artikeln tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson