OPINION. Rädslans politik slog tillbaka i valet i Hesssen.
Kristdemokraternas, CDU:s, kampanj riktad mot ”kriminella invandrarungdomar” ledde till en brakförlust, där de tappade 12 procentenheter. Huvudmotståndarna, socialdemokraterna, gjorde sitt bästa val i delstaten på decennier.

Detta är inte bara viktigt för invånarna i Hessen. Resulatet är också ett tecken på att en valstrategi, som går ut på att flirta alltför grovt med extremhögern, inte nödvändigtvis är något vinnarrecept. Nicolas Sarkozys framgångar i det franska valet – där han lyckades samla också ytterhögern bakom sig – är ingen universalmodelll för Europas borgerlighet.
”Att mobilisera majoriteten genom minoritetsbashing – detta de konservativas universalvapen fungerar inte längre” sammanfattade den rödgröna dagstidningen TAZ politiska kommentator Stefan Reinecke.

Två helt olika typer av politik ställdes i Hessen mot varandra. Kristdemokraterna tog sig an potentiella problem, hotet om att utsättas för brott, den diffusa oron över migrationen.
Socialdemokratin lovade att lösa faktiska problem.
De drev minimilöner och avskaffade skolavgifter som främsta frågor, två enkla konkreta åtgärder, för att på kort och lång sikt bekämpa den utbredda fattigdomen.

Vi måste bekämpa de farliga fattiga, sa kristdemokraterna.
Vi måste bekämpa fattigdomen, sa socialdemokraterna.

Av valdata och kommentarer från tyska valforskare att döma tappade CDU, föga förvånande, unga väljare. Det är svårt att få stöd av dem man brännmärker.
Men sannolikt förlorade man också de storstadsliberaler, som inte för sitt liv ville stötta en öppet repressiv politik, som ställer olika samhällsgrupper mot varandra, utan då hellre gick åt vänster.

Valet borde vara en tankeställare också för den svenska borgerligheten. Framförallt för folkpartiet som under de senaste åren flirtat mest oblygt med auktoritära och främlingsfientliga krafter. Men också för moderaterna, vars omgörning till den nya moderaterna byggt på att man hetsat den ”skötsamma” majoriteten mot ett spöklik fiende som sägs befnna sig i utanförskap, det vill säga sjukskrivna, arbetslösa, förtidspensionärer, socialbidragstagare – alla som ”inte jobbar”.

Skribent: Petter Larsson