Kapstaden december 2007. Dagarna före jul avslutades ANC:s 52 kongress i Polokwane, Limpopo. Förspelet till denna kongress var spänt och oron stor. För första gången i ANC:s historia avgjordes ett ordförandeval med omröstning på en kongress. Jacob Zuma valdes med överväldigande majoritet. Den sittande partiordförande, Sydafrikas president Tabo Mbeki, förlorade stort. Till råga på allt så blev även de flesta platserna i NEC (ungefär ANC:s styrande råd) besatta med personer lojala med Jacob Zuma. Dramatiken var stor, debatten hård och känslorna översvallande. Nu några dagar senare har den värsta stridsröken lagt sig och analyserna börjar bli klarare. Dock svävar fortfarande Sydafrika i ovisshet om vem som kommer att bli landets president efter valet 2009.
På ett sätt var denna kongress en seger för demokratin i Afrika och inom ANC. Men å andra sidan var valet av Jacob Zuma till partiordförande djupt problematisk. Dock därmed inte sagt att 4 år till med Tabo Mbeki hade varit att föredra.

Som politiskt parti är ANC idag ett socialliberalt parti som politiskt ligger ganska nära de svenska socialdemokraterna under Göran Persson. Dock är partiets historia fortfarande väldigt närvarande och rötterna som en motståndsrörelse finns kvar. Detsamma gäller partidisciplinen där den demokratiska centralismen är organisatorisk ledstjärna. Delegaterna tilltalar varandra med titeln kamrat och man kandiderar inte mot varandra, utan man får ett uppdrag av sin rörelse och sitt parti. Därför ser många årets kongress som en milstolpe där ANC slutligen blir ett politiskt parti bland andra, på gott och ont. Den egna självbilden har handlat om att man är den äldsta demokratiska och politiska organisationen på den afrikanska kontinenten. Man är modern och drivkraften till afrikanska självständigheten och har därför ett ansvar som demokratiskt föredöme. Att man nu öppet kunde kritisera sin ledare och till och med rösta bort en sittande president ses därför som en seger även om det är ett brott med traditionen.
Men vilka var kandidaterna och vari bestod skillnaderna?

Tabo Mbeki har lett ANC och landet på ett ganska så framgångsrikt sätt de senaste åren. Landets politiska och ekonomiska inflytande i regionen har ökat markant och idag står Sydafrika för 1/3 av hela Afrikas ekonomi. Tyvärr har den sociala frågan inte varit i fokus utan klyftorna har ökat trots att landet spenderar en högre andel av statsbudgeten än t ex Venezuela under Chavez på sektorerna vård, skola och bostadsbyggande. Positiv diskriminering tillämpas inom hela det politiska och ekonomiska fältet och medelklassen växer markant.
Mbeki har gjort mycket för att stärka Panafrikanismen och han tillämpar idén om afrikanska lösningar på afrikanska problem. Den sista idén in absurdum då han enbart tillämpar tyst diplomati mot Robert Mugabe.

Inför kongressen var många oroliga för att han var intresserad av att göra en Putin dvs avgå som president – men behålla makten. Nu blev det inte så, men kritiken både före och efter kongressen var stor. I hans närhet fanns det många kompetenta personer som han borde kunna ha föreslagit att efterträda honom. Nu var han väldigt otydlig i denna fråga och rädslan var stor (obefogad eller inte) att han skulle bryta mot konstitutionen och önska bli omvald för en tredje period.

Under åren som president har Mbeki samlat mycket makt till sig själv på bekostnad av parlamentet och ANC i stort. Många är de berättelser om att han omgett sig av Ja-sägare och inte tillåtit några som helst avvikande åsikter inom sin närmaste krets. Utifrån en svensk synvinkel är likheten med Göran Persson slående både vad det avser politik, karisma och ledarstil. Kritiken från gräsrötterna har de senaste åren varit massiv. Men Mbeki har hela tiden bemött den med en faderlig och patriarkal stil och nederlaget kom som en stor chock för honom och han kände sig personligen sviken av att de inte hade förstått att han ville och var det bästa för dem. Många har i de senaste årens tal saknat hans humor, politiska skärpa och de dikter han brukade krydda sina mest berömvärda framträdanden med. Nu inledde han kongressen med ett tre timmar långt tal som enbart handlade om de positiva sakerna som hade skett i landet under hans ledning. Till och med många av hans egna supportrar blev nedstämda av hans brist på retorik, karisma och självinsikt. Tidningar och nyhetsbyråer förstärkte denna bild med att kabla ut bilder på sovande kongressdelegater och personer som gick omkring och shoppade utanför kongressbyggnaden under hans tal. Han lämnade kongressen sliten och gråhårig, som en förlorare.

Istället fick Jacob Zuma hålla segertalet. Till hans fördel ska sägas att talet var ett under av försoning, tolerans och en hyllning till Mbeki som han kallade sin ”broder, ledare och vän”. Efter själva segertalet bröt dock hela Zuma-falangen ut i den sång som under de senaste åren blivit hans varumärke, Umshini Wami (Bring me my machinegun). Den sången kommer från perioden av ANC:s motståndskamp och har mer likheter med Bella Ciao än gangsterrap. Zuma dansade lycklig fram över scenen och tidningarna plockade unisont fram sina dystraste rubriker som ofta avslutades med att han är ”unfit to govern” och ”ovärdig” som president. Men vem är han, ANC:s nya ledare, och kanske Sydafrikas nästa president?

Precis som Brasiliens president Lula stöds han av den fackliga centralorganisationen (COSATU) och av partiets vänsterflank. Han är också nummer ett på ungdomsförbundets, kvinnoförbundets och det Sydafrikanska kommunistpartiets listor och fick överlägset flest röster. Hans bakgrund är mycket enkel och han växte upp som en fåraherde i trakterna utanför Durban i Sydafrikas nordöstra hörn Kwa-Zulu-Natal. Han gick som mycket ung med i ANC och blev efter ett antal år arresterad och placerad på Robben Island där han tillbringade nästan 10 år i fängelse. Efter det gick han i landsflykt, främst i Swaziland och Moçambique. Där blev han en viktig person och befälhavare inom ANC:s väpnade gren. Med åren ökade hans inflytande i ANC och blev en nära medarbetare till Oliver Tambo och Tabo Mbeki. När ANC åter blev tillåtet fick han en viktig roll i förhandlingarna med Nationalistpartiet och många hävdar att hans diplomatiska förmåga var mycket viktig för det lyckade slutresultatet. Denna diplomatiska förmåga har sedan gjort honom till en person som farit den afrikanska kontinenten runt och mäklat fred i olika både större och mindre konflikter. En annan av hans stora bedrifter är att han efter valen 1994 till lyckades att politiskt detronisera Gatsha Butolezi och hans Zulu- nationalistiska Inkathaparti. Buthelezi var en mycket farlig politiker om underblåste etniska konflikter och höll på störta Sydafrika in i ett blodigt inbördeskrig byggt på fiktiva motsättningar mellan folkgrupper.

Zuma tjänade som vicepresident till Tabo Mbeki under att antal år men blev avskedad under uppseendeväckande former. Det var under den perioden hans anhängare började sprida ut rykten om den stora konspirationen mot honom.

Vad som dock står utanför allt tvivel är hans uppseendeväckande plumpa, sexistiska och djupt kvinnofientliga uttalanden efter en mycket omtalad rättegång där han frikändes från åtalspunkten våldtäkt. Dock stod det klart att han hade sexuellt utnyttjat en kvinna och att han hade genomfört det utan kondom, trots att hon var HIV- smittad.

Något eller några år senare kom nästa skandal. Nu är hans närmaste rådgivare dömd för mutbrott och han själv kommer att åtalas inom kort. Det hela har att göra med vapenaffärer och mutor. Dock inte Dr Alban och svenska plan utan tyska fartyg i en smutsig historia som skakat flera högt uppsatta personer inom ANC. Dessa affärer har lyft Zuma och han har skickligt kunnat rida på den våg av TV-tid och uppmärksamhet dessa skandaler har skapat. Han har skickligt utmålat sig som en folkets man och en underdog. På samma sätt som Fredrik Reinfeldt under valet 2006 gjorde han det till sin främsta egenskap att inte vara Tabo Mbeki (eller Göran Persson).

När Jacob Zuma nu blivit ordförande i ANC borde det vara självklart att han blir partiets kandidat till presidentvalet 2009 och därmed med stor sannolikhet landets näste president. På samma sätt borde Mbekis sista tid präglas av att han blivit ”en tam anka” och därmed börja fundera på vad han ska göra efter sin tid som president. Men frågetecknen är många. I dagarna delgavs Zuma misstanke och åklagarna har kallat honom till förhör. Med stor sannolikhet kommer en korruptionsdömd Zuma inte att kunna tillträda som president. Dock lär vägen dit bli hård och konspirationsteorierna flöda. För att fortsätta med de svenska metaforerna kommer det bli en maktkamp mellan Sveavägen och Rosenbad. Zumas anhängare är oroade för att Mbeki ska utnyttja sin makt och att åtalet handlar om politik istället för juridik. Det vore mycket, mycket olyckligt om Sydafrika återigen skulle få ett rättsystem som inte har folkets förtroende.

Utifrån ett vänster- och rörelseperspektiv är det nog hugget som stucket vem som blir president, trots att Zuma nog är den mer fördelningsradikala kandidaten. Det som från ett vänsterperspektiv är mycket problematiskt med Zuma är hans attityd kring genus- och HIV/AIDS- frågor. Mbeki sista period präglades av Göran Perssonsjukan så på många sätt var det nog bra att han lämnade posten som ordförande för ANC. Men han borde självvalt ha lämnat den posten och banat väg för sin efterträdare – som borde ha varit en kvinna.

För en global vänster har ANC:s 52:a kongress tydliggjort ett antal saker. Att vara radikal inom det fördelningspolitiska området räcker inte. Trots att Zuma utifrån det perspektivet borde vara det självklara alternativet är han av andra skäl en omöjlig kandidat. Det bör inte ställas orimliga krav på politikers handel och vandel men Zuma har med råge överskridit gränsen för det acceptabla. Att som Mbeki blunda för verkligheten och desperat klamra sig fast vid makten är inte heller okej. För att hårdra det hela: Sydafrika förtjänade någonting bättre än ett val mellan en president med tvivelaktig inställning till konstitutionen och en mutanklagad sexist. Nu är det många som hoppas på att Mbeki och Zuma kan sätta sig ner och gemensamt tala om hur de ska jobba tillsammans för ANC och Sydafrika. Om resultatet blir att de gemensamt kommer upp med ett tredje namn som blir Sydafrikas nästa president skulle jag bli överlycklig.

Olav Fumarola Unsgaard bor under hösten 2007 i Sydafrika. Till vardags arbetar Olav på tidskriften Ord&Bild och utbildningen Kulturverkstan. Han är också ordförande i redaktionskommittén för tidskriften Fronesis och engagerad inom den Globala rättviserörelsen.

Många av dagstidningarna är på engelska och håller mycket hög klass. Nedan följer ett urval för er som vill följa fortsättningen på detta drama.

Mail & Guardian är en vänsterliberal tidning som samarbetar med Londontidningen The Guardian:
http://www.mg.co.za/

Johannesburgtidningen The Star:
http://www.thestar.co.za/

Välskriven dagstidning från Soweto:
http://www.sowetan.co.za

Kapstadens stora dagstidning:
http://www.capeargus.co.za/

Läsvärd tidning som definierar sig som Distinctly African:
http://www.news24.com/City_Press/Home/

Dagstidning från Durban, huvudstaden i Kwa-Zulu-Natal:
http://www.dailynews.co.za

Oberoende vänsterradikal tidskrift nära knuten till den Globala rättviserörelsen.
http://www.amandla.org.za/

Skribent: Olav Fumarola Unsgaard