Invasionsförsvarets sista strid

KULTUR. Eftersom det gått upp för svenska politiker att ryssen inte kommer har invasionsförsvaret avskaffats på 15 år och värnplikten är på väg bort. Vår lilla krigmaskin hålls snarare vid liv för att göda vapenindustrin och för att kväsa konflikter i Syd än för att skydda oss.
Och när en moderat finansminister, Anders Borg, i ett sällsynt ögonblick av klarsyn vill nedrusta ännu mer, vet man att klockorna klämtar för den gamla militären.

Men alla ger inte upp. I senaste Folket i Bild utkämpar invasionsförsvarets vänner en sista strid med 26 sidors reportage och analyser.
Sverige är på väg att få en yrkesamé, tänkt att skickas på kolonialkrig i tredje världen. Våra soldater kommer att dö och döda för att rädda råvaror åt EU. Och snart är vi nog med i Nato också, varnar man bland annat. ”Ingen ser någon ände på dessa växande nykoloniala åtaganden, nu senast i Tchad” skriver Anders Isaksson.
Paradexemplet – och det är bestickande – är hur Isaf-styrkan växer ihop med den amerikanska armén i Afghanistan.

De risker FiB målar upp är högst verkliga, även om ett formellt Nato-medlemskap nog är avlägset.
Men svaret kan knappast vara bevarad värnplikt och massförsvar i ett läge där inte ens generalerna själva ser något hot. Snarare att insistera på ett tydligt FN-mandat, eller FN-godkännande vid varje utlandsinsats. Det krävs inte nödvändigtvis för EU:s så kallade stridsgrupper idag.

Och Tchad?
Dit sänds svenska trupper för att vakta flyktingläger och FN-poliser och hindra en spridning av Darfurkatastrofen.
Vill man kalla det ”kolonialkrig”, så visst. Men i så fall kan det vara befogat med ”kolonialkrig”.
Ibland är vårt ointresse mer skadligt än våra soldater.

Artikeln tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson