KULTUR. Tidskriften Arena ägnar sig mest åt essäer, spaningar och debattinlägg med brett vänsterstuk. Ibland ger sig någon skribent ut på en strand i främmande land och filosoferar över en flyktingrapport, eller så intervjuas någon intellektuell, men det mesta verkar komma direkt från kammaren.
Ofta är det vettigt. Som när Dilsa Demirbag Sten i det senaste numret läxar upp en rad feminister och antirasister för påhoppen på henne själv och Nyamko Sabuni. De nöjer sig inte med kritisera deras åsikter, de kallar dem Onkel Tom/alibi/husnegrer också. Invandrarskap och hudfärg rakt i ansiktet – från vänster.
Men ibland saknar jag det träiga insamladet av fakta, sökandet efter nytt bränsle till idédebatten.

I det nya numret finns en sådan ansats, när man i ett temablock jämför EU med USA – till USA:s fördel. I EU sitter ju högerradikala partier i parlamenten, vi diskriminerar romer, på Malta är abort förbjudet och det finns fattiga även på denna sida Atlanten.
Ambitionen att överblicka Europas problem är lysande – vi vet för lite och våra makthavare gömmer sig ofta alltför lättvindigt bakom hyllningar till den fina europeiska välfärdsstaten, samtidigt som de leker följa Washington. Omvägen över USA verkar däremot mest påklistrad för att reta upp en, som man föreställer sig, antiamerikansk vänster, för jämförelserna haltar rejält. Att USA saknar högerradikala partier i kongressen är väl mer en följd av majoritetsvalsystemet än av djuprotad tolerans? Att några länder i EU har värre abortlagar än USA är illa, men många har ju också mer liberala – och när bombades en abortklinik senast här?

Mest relevant är Per Wirténs försök att räkna fattigdom. Det är ju också ojämlikheten som européer brukar hålla emot USA, vid sidan av anfallskrigen.
De jämförbara siffror han hittar är 17 år gamla och visar att fördomarna stämmer: länder som Sverige, Storbritannien och Belgien har – eller hade – en mycket mindre andel fattiga än USA, efter skatt och transfereringar.

Men Wirtén låter sig inte nedslås: Europa SKA liksom bli värst. Och jämför man rika västeuropéer med fattiga öst- och sydeuropéer är klyftorna större än i USA. Visserligen, noterar han, varierar priserna därefter, men vad händer när de jämnats ut? Då ska ni få se på fattigdom och folkvandringar mot centrum.
Kanske det. Men i till exempel Baltikum och Polen har löneökningarna de senaste åren legat på 10-30 procent om året. Så vad säger att det måste bli så?

EN KORTVERSION AV ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson