Häromdagen sände radions P1 ett program om den stora A-presskonkursen under början av 90-talet (17/11). Ett stort mörker, med ledande personer i A-pressledningen som saknade tidningserfarenhet, bl a Thorbjörn Båth.
Journalisten Sverker Lindström, som tydligen har medverkat i en antologi som handlar om arbetarpressen 100 år (något i den stilen), berättade en solskenhistoria som ligger längre tillbaka tiden: En driftig man vid namn Filip Persson tillhörande ledningen inom tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD) hyrde en rälsbuss av SJ för att distribuera NSD till Malmfälten på morgonen. Det blev en stor framgång, eftersom konkurrenten Norrbottens-Kuriren hade utgivning på eftermiddagar.

Häromåret sände radions P1 ett program om Inlandsbanan och Malmbanan betydelse. Chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Lars Ilshammar, berättade att Dagens Nyheter fick stor spridning där den stora järnvägen drogs fram under början av 1900-talet.

Under början av arbetarrörelsens barndom var det dyrt
att framställa trycksaker (politiska program, tidningar mm) och att distriburera dem. Det sägs att partifunktionärer togs sig ner till Stockholms central några gånger i veckan med en resväska som ställdes inför tågdörren. X antal timmar senare i en annan stad, tex Sundsvall eller Västerås, mötte en annan partifunktionär upp och hämtade resväskan diskret för fvb transport till den lokala partiexpeditionen.

Ovanstående historier visar att infrastrukuren (järnvägen) betydde mycket för arbetarrörelsen framväxt. En ny infrastrukur läggs nu över stora delar över vårt avlånga land. Tänker på bredbandet. En digital motorväg?

Ännu är inte slaget förlorat när det gäller arbetarrörelsens
förmåga att bedriva en framgångsrik opinonsbildning. Gäller att använda både den tradtionella infrastrukturen
och den sociala infrastrukturen.

Skribent: Rustan Rydman