Danmark är en spegel som svenska politiker gärna kan ta en titt i. För dagen ser vi en segerrik borgerlighet i ett litet rikt nordeuropeiskt land som för överskådlig tid stängt sina gränser för alla oönskade.

Men har ängslan och paranoian minskat i takt med den nu närmast obefintliga flyktinginvandringen? Nej, upproret i mitten som skulle ge Anders Fogh Rasmussen en åtminstone teoretisk möjlighet att välja andra samarbetspartners än högerpopulisterna i Dansk Folkeparti kollapsade.

Pia Kjaersgaard tillhör valets segrare. Blockpolitiken ligger fast. Några lättnader i det som i Danmark kallas utlänningspolitik är inte att vänta. Den har ju varit populär och framgångsrik och tros tills vidare inte vara förknippad med ett pris som danskarna själva måste betala.
Därför är det inte förvånande att socialdemokraterna råkar ut för sitt tredje raka och hittills värsta valnederlag. Trots en fräsch och taktiskt kompetent ny ledare i Helle Thorning-Schmidt.

Partiet har befunnit sig på defensiven under hela 2000-talet efter att gradvis ha förlorat till en borgerlighet som gjort välfärdspolitik till sitt politiska emblem, men också gjort tydligt att den inte kan förenas med öppna gränser och tolerans mot alltför avvikande kulturer.
Välfärdsprojektet ska inte bara förenas med stegvis lägre skatter. Minskad gemensam finansiering av både generella försäkringssystem och verksamheter är dess förutsättning. Det är den välmående medelklassens och den välavlönade arbetarklassens välfärd, som ska förenas med ökat ”egenansvar”, privata försäkringslösningar och en acceptans av ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor.
Eller som filosofin öppet uttrycktes av regeringspartiet Venstres folketingsledamot Sören Pinde inför valet: Så länge de svagaste har det bra är det inget problem att de rika blir allt rikare.

Är dessutom de som definieras som svaga tämligen få eller i varje fall tillhör den grupp av danskar med utländsk bakgrund, som ännu inte integrerats i ett samhälle där de betraktas med djup misstänksamhet utgör de ännu inget politiskt problem för den nuvarande regeringskonstellationen.
Men förnöjsamheten och utestängningspolitiken har redan under rådande högkonjunktur uppvisat sprickor. Det finns en genuin reaktion mot vad som uppfattas som en ofta grym och inskränkt behandling av asylsökande, som i valet kom till uttryck i framgången för Socialistisk folkeparti.

Långt allvarligare för den nygamla regeringen är att bristen på arbetskraft redan nu pekar fram mot en ekonomisk avmattning. Lilla Danmark har uttömt sin arbetskraftsreserv, utestängt de som tidigare velat komma in och kunnat utbildas till insatser i vård och omsorg och gjort sig oattraktivt för högutbildad arbetskraft i världen.
Det som idag ser ut som en triumf för dansk borgerlighet kan vara inledningen till det sista kapitlet i en politik som försökt förena välfärdsretorik med ekonomisk effektivitet, värdemässigt grundad i främlingsfientlighet och misstänksamhet mot omvärlden.

Danmark, som Sverige, har tidigare tjänat på öppenhet mot omvärlden och en inkluderande politik som ger både exportinkomster, värdefulla influenser, arbetskraft och gott rykte i världen.
Sedan några år har många danskar levt i illusionen att så kallat danska värden är hotade av utlänningar, att Danmark klarar sig på egen hand utan befolkningstillväxt och att världen framför allt är en enda stor exportmarknad som ropar efter danska produkter.
Uppvaknandet kan komma snabbt och bli rätt obehagligt.

Publicerad i Skånska dagbladet den 15 november 2007

Skribent: Håkan Hermansson