KRÖNIKA. Högeralliansen är besatt av tanken på att sälja ut gemensam egendom, statliga företag och kommunala bostadsbestånd. Löst som fast, producerande företag som naturtillgångar, monopol som konkurrerande företag – allt gör sig bättre i privata händer enligt den fundamentalistiska, liberala doktrinen.

En borgerlig argumentationslinje handlar om att det är bättre för staten att betala av sina lån än att äga. Vore det sant skulle finansmarknaden inte fungera. Då skulle alla som har pengar hellre köpa statsobligationer än satsa i företag. Det tycker man ju att till exempel finansmarknadsminister Mats Odell borde begripa.

För samhället har ägandet dessutom andra skäl än att tjäna pengar genom avkastning och del i förmögenhetstillväxten. Det statliga eller kommunala ägandet är framför allt ett politiskt instrument för att på olika områden skapa rättvisare villkor än de marknaden spontant erbjuder.

Carnegie-affären, en av de största finansskandalerna i svensk historia, har den här gången blivit till grus i privatiseringsmaskineriet.
Vilken otur att Mats Odell anlitat folk från Carnegie?
Eller är det inte otur? Är förtroendet för Carnegiefolket rent av en logisk följd av den okritiska och romantiska syn på marknadssamhället som ligger till grund för privatiseringspolitiken?
Jo, så är det nog.

Det som hänt i Carnegie är långt över alla gränser, ett extremt exempel, och samtidigt ett uttryck för den girighetskultur som brett ut sig i finansvärlden och i de börsnoterade storbolagen. Det handlar om att tjäna pengar. Snabbt och lite hur som helst.

I borgerlighetens värld är marknaden alltid att föredra framför det gemensamma. Vinstintresset alltid sundare och mer angeläget än idéer om rättvisa och utjämning.
Det var inte otur att man valde att umgås med Carnegie. Utan mest bara en logisk följd av högerregeringens syn på världen.
Säg mig vem du umgås med och jag skall säga dig vem du är!

Carneigeaffären har skördat sina offer och kommer att kräva fler. Men när det gäller själva finansskandalen finns instrument att ta till för att ställa ansvariga svars.
Följderna av privatiseringarna är långsiktigt värre och de kommer att genomdrivas i stat som kommuner. Gemensam egendom som byggts upp under årtionden kommer att skingras och förskingras i ett huj. Av en knapp politisk majoritet och utan att frågan varit uppe till ordentlig debatt i valrörelsen. Den handlade ju, som vi alla vet, mest om huruvida Göran Persson var trött och Reinfeldt pigg. För vilket såväl partierna själva som medierna bär ett ansvar.

Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka. När den en gång gemensamma egendomen reats ut blir det svårt, ja inte sällan omöjligt, att köpa den tillbaka.
Resultatet blir en ännu lite ojämnare inkomst- förmögenhets och maktfördelning. Och framför allt att viktiga politiska instrument vridits ur händerna på dem som vill mer rättvisa och en någorlunda balans mellan marknad och demokrati. På den kommunala nivån innebär det t ex att de som vill se en bostadsmarknad med lite mer valfrihet får svårare att förverkliga sådana idéer. Allmännyttiga bostäder som en gång sålts låter sig inte enkelt köpas tillbaka.

Jag har tillsammans med Margareta Persson, s-riksdagsledamot i Jönköping, lagt en riksdagsmotion som kräver förändringar i grundlagen som ger ett bättre skydd för gemensam egendom.
Se där, ropar Svenska Dagbladet i en ledarkommentar, ”inte ens den yvige socialisten Hugo Chávez i Venezuela skulle komma på tanken att skriva in sin egen politik i författningen”.
Och det vill inte vi heller. Det måste gå att sälja ut gemensam egendom, även om sådana tilltag i en del fall snarare borde betraktas som förskingring.
Men vi vill, om det är möjligt, ställa lite större krav på den politiska processen vid privatiseringar, göra den något trögare och demokratisk säkrare.

Skribent: Bo Bernhardsson