Lars Leijonborg vägrar lämna politiken. Ja, det vill säga han ska inte lägga sig i vilken allmän politik folkpartiet eller alliansregeringen tänker föra. Men minister vill han förbli trots massiv intern kritik mot hans ledarskap.

Leijonborg själv gör bedömningen att han kan göra stora insatser för forskningen. Så betydelsefull är han i egna ögon att ingen annan ur det egna partiet duger på den post där han hittills inte hunnit sätta ett enda synligt avtryck.

Leijonborgs ovilja att kliva ut ur rampljuset säger naturligtvis en hel del om honom själv. Men mest av allt speglar det tillståndet i ett litet, medialiserat och personfixerat parti med få medlemmar men en grandios självbild.

Folkpartiet är om man lyssnar riktigt noga och läser både på och mellan raderna när partiet beskriver sig självt ett finare parti än alla andra. Folkpartiet är idéburet där alla andra partier är intressebundna. Inte nog med det. Idén man bär är finare än alla andra idéer. Folkpartiet är nämligen det enda riktigt äkta liberala partiet och liberalismen är den enda idériktning som egentligen aldrig solkats i mötet med den politiska verkligheten.

Det ständiga mysteriet är att detta nobla parti förblir så litet. Så litet att en förbrukad ledare måste återanvändas i en underordnad ministerroll efter ännu ett förlorat val utan att någon öppet protesterar mot detta underkännande av kompetensen hos övriga folkpartister med erfarenhet och kvalifikationer.
Förklaringen till partiets ständiga berg- och dalbana i opinionen där det historiska genomsnittet efter epoken Bertil Ohlin ligger någonstans vid de blygsamma sju procent där partiet återigen landat under Leijonborg skulle kunna vara att folk visst har uppfattat att partiet har idéer. Men inte vilka dessa idéer egentligen är.

För partiet har bytt ideologisk fot lika ofta som man skiftat partiledare. Under efterkrigstiden marknadsekonomiskt men socialliberalt. Sedan en högersväng som följdes av en kraftig vänstersväng med tal om en egen variant av löntagarfonder och kritik mot privat maktkoncentration.
Bengt Westerberg var först marknadsliberal, skiftade sedan fot och efterlämnade ett parti i en ideologisk förvirring som under Leijonborg slutligen ändade i billig kravretorik och stundom ren cynism i jakt på väljargrupper med en allt annat än liberal syn på människan och samhället.

Där är vi nu. Med två ledare – en ännu inte vald och en avgången – som bägge bär ansvar för partiets beslutsamma marsch bort från klassiska socialliberala hållningar. Två personer som dessutom bär ansvar, om vi får tro partiets eget granskningsutskott inför landsmötet, för kompisrekrytering, toppstyrning och ovilja att ta tag i skumrasket under den senaste valrörelsen.

Det är alltså ofrånkomligt att Lars Leijonborgs eftermäle som ledare för det finaste av fina partier färgas av den hårda verkligheten. Och den har visat att partiets inställning till sin egen ideologi numera är trolös.

Opportunismen väger tyngre än liberalismen.

Att det visst är ett intresseparti, men för en liten personkrets snarare än en viss samhällsgrupp och att för folkpartiet verkar mediebilden av ledaren snarare än personens kvaliteter vara viktigare än i något annat parti.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 30 augusti 2007

Skribent: Håkan Hermansson