Om några månader kan emiratet Dubai, tämligen enväldigt styrt av Sheikh Mohammed bin Rashid al-Maktoum, genom den statskontrollerade Dubaibörsen ha övertagit din och min ägarandel i den stockholmsbaserade OMX-börsen

Ett statligt ägande har då bytts ut mot ett annat. Är detta i så fall ett problem för den svenska regeringen? Den har ju fram till nu hävdat att det inte finns några ”objektiva skäl till varför staten ska fortsätta vara den största ägaren av företag” för att citera finansmarknadsminister Mats Odell i en debattartikel i Svenska Dagbladet i våras.

Sedan det blivit känt att amerikanska Nasdaq utmanats som budgivare på OMX av en statlig aktör från Förenade Arabemiraten har just denna aspekt av den pågående utförsäljningen förblivit okommenterad. Regeringen återkommer senare med en samlad bedömning är allt vi får veta.
Största ägaren Investor är inte lika knäpptyst .VD:n säger det självklara – vi måste titta affärsmässigt på det här och avgöra vad som är bäst för våra aktieägare. Påverkan på Stockholms finansmarknad och andra sidofaktorer blir för komplicerat att väga in i värderingen. Det är ett annat sätt att säga att ett tillräckligt fett bud till aktieägarna uttryckt i kronor per aktie svårligen kan avvisas med hänsyn till att innehavet säljs till en statlig aktör.

I den stora världen utanför Mats Odells tjänsterum luktar statsägande inte illa. Det gäller såväl ryska Gazprom, statsägda franska bilföretag, kinesiska industrier i Guangdong – i bransch efter bransch, i land efter land.
Men i alliansens nya Sverige har statligt delägande av tunga aktörer på den enormt viktiga finansmarknaden – OMX och SBAB kan i olika funktioner räknas dit – plötsligt blivit en ideologisk styggelse. Som om utvecklingen inom denna sektor är av det slaget att demokratisk insyn och möjlighet att påverka strategiska beslut rentav är samhällsskadligt.

Om det blir affär med Dubai eller Nasdaq är i grunden ointressant sedan det statliga innehavet väl har kursats av till glädje för de investmentbanker och konsulter som brukar vara de enda garanterade vinnarna i affärer av det här slaget.
Inget hindrar Nasdaq, om det blir de som vinner årets budgivning, att vid ett senare tillfälle sälja OMX vidare till shejken från Dubai eller någon annan statligt ägd uppköpare – Ryssland? Kina? – om budet är det rätta.

I globaliseringens nya värld utövas makt över människors livsvillkor i allt högre grad genom aktieägande. Makten kan göras illusorisk genom politiska beslut. Som när vi alla för några år sedan beordrades bli aktieägare och noggrant bevaka utvecklingen i hundratals fonder för att maximera utfallet av våra pensioner, ett jobb som skulle kräva tusentals arbetstimmar om året om någon tagit systemet på allvar.

Men aktivt statligt ägande i ett antal sektorer med betydelse för samhällsekonomin skulle kunna försvara långsiktiga samhällsintressen där ett kortsiktigt aktieägarintresse nu regerar oinskränkt. Det handlar om en balansakt mellan privat och offentligt intresse, som den nya regeringen är komplett ointresserad av att upprätthålla.

Det är därför det inte finns några principiella invändningar på förhand mot utländskt statligt ägande av svenska företag så länge svenska politiker och svenska regeringar håller fingrarna borta.
De representerar nämligen svenska folket, som tycks vara de enda som inte får utöva aktieägarmakt i kollektiva former där demokratiska val funnits med i bakgrunden av en process som utmynnat i ägarmakt.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 23 augusti 2007

Skribent: Håkan Hermansson