KULTUR. Fram till 1942 räckte det inte att vara jude från Tyskland eller tyskockuperat område för att få asyl i Sverige. Kunde man inte visa att man personligen var förföljd, till exempel därför att man varit politiskt aktiv, var gränserna stängda. Det var den svenska asylpolitikens kanske svartaste år.
Vändpunkten kom när tyskarna började massdeportera norska judar till utrotningslägren i Polen. Då, men först då, svängde opinionsläget och praxis förändrades.
Historien berättas i Ola Larsmos nya bok Djävulssonaten. Han tar sin utgångspunkt i det så kallade Bollhusmötet 1939, då studenterna i Uppsala antog ett uttalande mot att rädda ett dussin tysk-judiska läkare från det accelererande förtrycket i Nazityskland.
Läkarna blev symbolen för hur man borde förhålla sig till den tyska stormakten – och dess offer.
Medicinareföreningen i Stockholm och studenterna i Lund följde snart efter. På plats efter plats ställde sig den framtida samhällseliten upp och sa nej till judiska flyktingar.
Det avgjorde kanske inte den svenska asylpolitiken. Men i ett läge där partierna stod splittrade, också internt, fick den här typen av opinionsyttringar genomslag.

Men var verkligen en majoritet av Uppsalas studenter främlingsfientliga?
Ingen kan veta och Larsmo är försiktigt skeptisk. Även om det fanns starka antisemitiska strömningar vid universiteteten, så var, som han beskriver det, mötets beslut resultatet av en väl planerad kupp från en mindre grupp nazianstrukna studentpolitikers sida.
För den som är det minsta lagd åt politiskt rävspel är det en rafflande kupp som iscensätts. Först invaggar man motståndaren (socialdemokrater, kristna studentföreningar med flera) i säkerhet genom en kompromiss som ska föreläggas stundentmötet. Sedan mobiliserar man de egna anhängarna att sluta upp i stort antal. Mötet drar ut på tiden, många går därifrån, men naturligtvis stannar högern kvar: de vet ju vad som komma ska. Och så slår man till: kastar kompromissen i papperskorgen och trumfar igenom sitt eget förslag.

I händerna på en sämre stilist än Larsmo hade det kunnat bli ohyggligt träigt. Men trots ett överflöd av namn, organisationer och mötesprotokoll lyckas han faktiskt gjuta liv i händelserna. Man kan åtminstone då och då känna fläkten av dramatiken.

Det är politik genom handling Larsmo vill beskriva. Högerextremismen uppstår inte på något magiskt sätt ur en abstrakt tidsanda. Den skapas som politiskt projekt av en lite grupp beslutsamma män. Det är möjligen otillräckligt, för att förstå högerextrema rörelsers genomslag måste man nog också väga in bredare samhälleliga förhållanden. Men också på sitt sätt hoppfullt. Om en rasistisk opinion kan formas genom politisk agitation, måste den också kunna krossas politiskt.

Att kuppmakarna var användbara insåg den övriga högern snabbt. Fina karriärer väntade de unga antisemiterna.
En blev ordförande för moderaternas studentförbund och så småningom ledamot av Stockholms stadsfullmäktige för högerpartiet. Han startade också den ännu existerande tidskriften Svensk Linje. En annan blev ombudsman, en tredje rekryterades till Svenska Dagbladet. Flera jobbade med högertidskriften OBS!, som finansierades av näringslivspengar, bland annat från Ax:son Johnsson.
Den tyska nazismens var besegrad. Kampen mot humanism och social jämlikhet gick vidare.

Om Larsmos bok bara handlat om en tid som den svenska högern strängt talat aldrig riktigt gjort upp med hade den varit mindre intressant. Döda mäns skuld är en sak.
Men det är knappast någon slump att det skrivs just nu, i ett läge där den svenska asylpolitiken åter dömer människor till döden – sommarens beslut att tvångsavvisa till Irak och Afghanistan är det senaste exemplet – då främlingshatare vinner politiska mandat och då hårda tag mot invandrare blivit ett sätt att ragga röster på också för etablerade partier.
Han pekar själv ut en sådan läsning, då han låter 30-talsargumenten eka i 90-talets flyktingdebatt, må var att ras numera bytts ut mot kultur eller etnicitet, vilket ofta används på precis samma sätt. Larsmo hämtar sin exempel från Ny Demokrati. Men det går minst lika bra med dagens sverigedemokrater.
”Som bacillbärare skulle dessa flyktingar föra antisemitismen med sig”, hävdar till exempel en av Bollhushögerns agitatorer. ”Det skulle snart uppstå svårigheter inom landet och kanske främlingsinvasionen i en nära framtid medföra rent av pogromer” varnar en annan.
I klartext: rasism uppstår när invandringen ökar. Vill vi slippa rasismen, måste vi strama åt invandringen.
Samma åsikt framförs idag explicit av sverigdemokraterna, som i snabbpresenatation av sin politik skriver ”Rotlöshet och omfattande motsättningar, såsom gängvåld, rasism och grupphat, har blivit en del av vardagen i Sverige, som en konsekvens av en alltför generös invandringspolitik.”
Ett exempel till.
”Vår rasliga enhet har varit och är en styrka av fundamental betydelse… Och man skulle aldrig tro, att vi, som sätta Sveriges rasliga enhet som en hörnsten i vår statsbyggnad, någonsin kommer att upphöra att bekämpa alla tendenser att intaga flyktingar av judisk eller annan oss främmande ras”, skriver en av Bollhusmännen.
Och sverigdemokraterna idag: ”Ett befolkningsmässigt homogent samhälle har bättre förutsättningar att nå en fredlig och demokratisk utveckling, än en heterogen statsbildning. Därför förespråkar sverigedemokraterna en restriktiv invandringspolitik…”
Så lika de resonerar!

Och flyktingvännerna?
De hävdar att det inte handlar om så många och att åtminstone mindre grupper av flyktingar och invandrare med tiden assimileras. Och så vädjar de, då som nu, till de idéer alla säger sig omfatta: humanism, alla människors lika värde, respekten för livet.
Men ingen tar klivet bortom välviljan. De verkar, då som nu, ense med flyktinghatarna om att invånarna i ett land har rätt att besluta om vem som ska få bosätta sig där. Det man slåss om är vilka, hur många, och på vilka grunder.
Men kanske är det själva idén om vår rätt att bestämma som borde ifrågasättas? Med med vilken rätt, annan än maktens, säger vi ja eller nej till någon vars enda brott är att han eller hon råkat födas på fel sida en gräns?

Djävulssonaten
Ola Larsmo
Albert Bonniers förlag

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson