Var är de bruna farligast?

KULTUR. Den 27 april avslöjade den danska tidningen BT att en av Dansk folkepartis påläggskavlar, folketingsledamoten Morten Messerschmidt, ja han heter så, sjungit den naziststämplade och i Tyskland därför förbjudna första versen på den gamla tyska nationalsången. Samtidigt gjorde han Hitler-hälsning. Och möjligen ska han också, här går vittnesuppgifterna isär, ha satt upp två fingrar till en Hitler-mustasch.
Det var på skoj, förklarade Messerschmidt, han hade velat retas med en socialdemokrat.
Två dagar senare lämnade han partiet.
Kanske var det bara en fyllegrej. Men det är knappast någon slump att det händer i just Dansk folkeparti, där medlemmar gång på gång beslagits med nazistiska böjelser.

I den nyutkomna antologin Brunt! visar den danska vänsterföreningen Demos på en lång rad kopplingar mellan personer, också på ledande positioner, i framförallt Dansk folkepartis ungdomsförbund och de nazistiska organisationerna Dansk Front, Blood & Honour och det nazistiska huligangänget White Pride.
Precis som sverigedemokraterna gjort de senaste åren, så har Dansk Folkeparti försökt snygga upp fasaden och klippa banden till ännu mer extrema högergrupper. Redan 1999 tvingades partiet utesluta 19 medlemmar på grund av deras ”extremism”. Men skandalerna fortsätter ramla in med ojämna mellanrum.

Brunt! är en ibland lite närsynt detaljrik – här vimlar av obskyra förkortningar – och onödigt spretig bok, som mest verkar rikta sig till specialintresserade. Här skriver forskare och antifascistiska aktivister om extremhögern i Sverige, Danmark, Tyskland och USA. Bland annat gör Heléne Lööw en översikt över av den svenska högerextremismens framväxt under 80-talet och några av de bärande tankegångarna inom sd. Och Mattias Gardell krossar – genom egna intervjuer – myter om den amerikanska vitmaktmiljön. Den består till exempel inte av lågutbildade unga män och har inte alls samma statscentralistiska idéer som den europeiska fascismen.

Det brukar sägas ibland, att det finns två orsaker till att Danmark har en jämförelsevis svag nazistisk rörelse. Dels finns en stark folklig avsky för nazism och antisemitism som går tillbaka på traditionerna från den danska motståndsrörelsen under andra världskriget. Dels finns Dansk folkeparti som ett salongsfäigt alternativ för ytterhögern.
(Paradoxalt nog har Dansk Folkeparti försökt utmåla sig självt som just arvtagare till motståndsrörelsen. I en halsbrytande manöver likställs partiets kamp mot landets invandrare med att göra motstånd mot den tyska ockupationsmakten.)
Det brukar vara ett argument för ett slags acceptans-strategi. Om vi låter de mer städade högerpopulisterna kanalisera främlingshatet, så slipper vi nazisterna.

Men var är en person som Messerschmidt farligast? I en nazistisk sekt – eller på en riksdagsplats för stort parti?
Det senare, svarar skribenterna från Demos. Den danska nazismen är, precis som den svenska, ett hot mot enskilda invandrare, homosexuella och vänsteraktivister. Men Dansk Folkeparti ”har fått makt att stöta bort och pressa en hel samhällsgrupp”.

I Sverige skulle en sådan acceptans-strategi dessutom kunna leda till dubbelt obehagliga resultat, eftersom den nazistiska rörelsen är så mycket starkare här. Risken är, som bokens redaktör Mats Deland skriver, att vi får BÅDE en våldsam gatufascism OCH ett chauvinistiskt högerparti i de politiska församlingarna.

Och Messerschmidt?
Han är redan tillbaka i Dansk Folkeparti.

Brunt!
Nationalistisk och nazistisk mobilisering i vår närmaste omvärld under efterkrigstiden
red: Mats Deland och Charles Westin
Atlas akademi.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson