KRÖNIKA: Till helgen håller statsminister Reinfeldt två viktiga tal: sommartalet i Vaxholm och inledningsanförandet på Stockholm Water Week. Jag undrar vilket vatten statsministern väljer. Själv dricker jag alltid rent och friskt vatten från kranen. Ber om det särskilt när jag ska tala. Det är ett politiskt val – något den borgerlige statsministern förmodligen skulle kalla för konsumentval. Det spelar ingen roll. Varje år säljs över 100 miljarder liter buteljerat vatten. Oftast i icke återvinningsbara plastförpackningar. Det är dåligt för miljön. Dessutom en del i den pågående privatiseringen av vatten. Därför vore det ännu viktigare om statsministern talade om vad han anser om vatten. Är vattnet en handelsvara eller en rättighet?

I takt med att nyliberalt inspirerade program appliceras säljs vatten ut enligt likartat mönster världen över. Det offentliga tar den ekonomiska risken och de transnationella företagen kammar hem vinsten. Det är en del av de nya reglerna för en global arbetsdelning. När vatten privatiseras får det företag som köpt upp vattenverket göra vinst på det som gemensamma skattepengar byggt upp. Det offentligt ägda begränsas och de som förfogar över kapital, ekonomiskt liksom kulturellt, får ett ökat handlingsutrymme. Andra blir utan vatten.
Så måste det inte vara, säger de vattenaktivister från olika delar av världen, som nästa vecka samlas i Stockholm i samband med den Nestlé-sponsrade vattenkonferensen. Deras ambition är att ge en annan bild än den som ofta ges av stora företag. I bagaget har de flera bra exempel på public-public partnership – bland annat ett samarbete mellan Buenos Aires vatten och en kommun i Peru. Två av eldsjälarna hetar Nila Ardhianie från Amrta Institute, Indonesien och Luis Padron från det offentligt ägda vattenbolaget i Buenos Aires.

Under våren 2002 var jag ute och reste i Latinamerika för att skriva min bok ”Deltagande demokrati.” Under över två månaders tid studerade jag budgetprocessen i Porto Alegre. Som av en händelse åt jag lunch med en tjänsteman på kommunen som arbetade med vattnet i staden. Han berättade oroligt att Internationella Valutafonden, IMF, ställer krav på att Brasilien ska öppna sin vattenmarknad så att transnationella företag får en möjlighet att komma in på marknaden. IMF ställer krav som direkt syftar till privatiseringar, sade han. Beslutet skulle fattas under våren i senaten och trycket från IMF var hårt.
Under tre veckor i det turbulenta Argentina observerade jag att vattenräkningarna var ett stort problem för den krisdrabbade befolkningen. Där har allt privatiserats, också vattnet. Men att de inte har råd att betala vattenräkningarna, tänkte jag, måste nog bero på krisen.
De sista tre veckorna av min resa åkte jag till Chile för att hälsa på min far. Under några dagar i mars 2002 var förstanyheten på Chiles nyhetssändningar att mellan 35-45 procent av befolkningen inte hade råd att betala sina vattenräkningar. Chile anses vara den mest framstående av Latinamerikas ekonomier.

Nog måste finansborgarrådet Kristina Axen Olin och biståndsminister Gunilla Carlsson, även de talare på Stockholm Water Week, tala om vad de anser om att privatisera vattnet.
Till att börja med kan vi titta på vad statsministern dricker till talet.

Skribent: America Vera-Zavala