KRÖNIKA. Så var det då kristdemokraten Göran Hägglunds tur i Almedalen.
Hägglund är alltid glad och hygglig. Han kommer att sjunka under fyraprocentspärren med ett leende på läpparna. Om det nu skulle inträffa att kristdemokraterna sjunker så lågt.

Han och partiet tog säkert en och annan poäng i sitt Almedalstal.
När han argumenterade för höjda pensioner för dem med de lägsta pensionerna, många av dem är kvinnor 80 plus.
Och kanske när han lovade göra insatser för att det skulle bli mer tvångsvård inom psykvården.
I Visby kan det till och med ha gått hem hos en del att han slog sig för bröstet för att den gamla fastighetsskatten avskaffats, en skatt som han på presskonferensen kallade ”Sveriges mest förhatliga”.

Göran Hägglund var också, i motsats till regeringskollegan Andreas Carlgren, klok nog att prata för sitt parti i Almedalen.
”Jag vill vara tydlig, vi kristdemokrater lyfter pensionärernas situation”, sa han exempelvis. Det vill säga han betonade att det var partiet som tog upp saken. Det betyder också att väljarna inte kan vara säkra på att detta med höjning av garantipensionerna blir regeringens och sedan riksdagens politik.
Men Hägglund gör som sagt klokt i att försöka profilera sitt eget parti i Almedalen.

De borgerliga småpartier som lever i farlig närhet av fyraprocentgräsen har det inte lätt.
Den borgerliga enigheten var en av huvudförklaringarna till valsegern förra hösten. Men den enigheten har sitt pris. Den blev möjlig genom att de båda mittenpartierna tagit rejäla kliv högerut. Och genom att kristdemokraterna tonade ner den moralkonservatism som en gång i tiden var en av de grundpelare på vilka partiet byggdes.
De som envist håller fast vid sina gamla värderingar i t ex abortfrågan har framgångsrikt kämpats ner. I varje fall tillfälligt.

Men kristdemokraterna lever liksom centerpartiet farligt i ett lite längre perspektiv.
Som ett offer på enighetens och regeringsduglighetens altare pressar partierna in sig i en allmänborgerlig fålla. För helheten skull hålls generande politiska inslag i herrans tukt och förmaning.
Det ter sig förnuftigt om man har den borgerliga alliansens intressen i förgrunden.
Men det är inte nödvändigtvis förnuftigt sett från de enskilda partiernas utgångspunkter. Det kan till och med visa sig förödande.
För bara någon vecka sedan fick vi veta att de danska kristdemokraternas omsvängning i abortfrågan har öppnat för ett nytt kristet parti i Danmark, frihetspartiet.
Kan det hända här också?
Tja, Sverige är inte riktigt som Danmark, men osvuret är nog bäst.

Bo Bernhardsson

Skribent: Bo Bernhardsson