Det finns ett enormt behov av berättelser från den fattiga värld som oftast bara möter oss i rubriker om krig, misär och naturkatastrofer. Mest akut är förstås att försöka nyansera bilden av de länder som nu utsätts för den amerikanska krigspropagandan som förberedelse för framtida krig. Och flera unga svenska journalister har de senaste åren försökt. Andreas Malms och Shora Esmailians ”Sprängkraft i Iran – arbetarkamp och krigshot” (Federativ 2005) var ett utmärkt exempel på hur bra det kan bli. De lyckades kombinera en vittspännande politisk analys med konkreta reportage.

Sveriges Radio-reporten Caroline Salzingers ambitioner är inte lika höga. I vad som väl bäst bör beskivas som en reseskildring – snarare än som reportage – med den lysande titeln ”Hälsningar från Ondskans axelmakter” besöker hon en rad länder som av Vita Huset utpekats som farliga terrornästen: Nordkorea, Syrien, Irak och så vidare.
Det blir rätt så ytliga nedslag – Salzinger bryr sig inte om sådant som analys och verkar inte ha någon ambition att förstå sociala och politiska processer – men ändå ibland förmänskligar. Bäst är kanske utflykten till irakiska Kurdistan, där hon bland annat träffar en före detta Saddam-angivare, som nu tvingas fortsätta jobba sida vid sida med människor hon förrått. Även kapitlet om Syrien är belysande. Här blir det tydligt hur beroende de utländska journalisterna är av lokala ”fixare” – som i praktiken serverar dem reportage på silverfat – och hur riskabelt det beroendet är.

Ibland blir det mer propagandistiskt. Den nidbild hon tecknar av Nordkorea, med varuhus som bara öppnar för hennes skull, och en iscensatt spontan danskväll där hon är enda publik, är för all del ganska underhållande – och begriplig, det är mycket svårt att rapportera från landet förstår vi. Men när hon utan ögonblicks reflektion i kapitlet om Irak köper Vita Husets perspektiv på de demokratihatande terroristerna rakt av längtar jag efter en reporter som kan förhålla sig lite mer kallsinnig.

Det finns ett drag av ”Bridget Jones” i boken, ett slags lätt självnedvärderande ton av lilla jag på nya äventyr och oj oj vad konstigt allt är. Det är kul i små doser. Men efter ett tag blir jag mer irriterad. Som när hon kastar sig på planet till Libyen och i förbifarten noterar att hon inte vet ett smack om landet annat än att huvudstaden heter Tripoli.
Är det verkligen sant? Eller koketterar hon bara med sin okunskap?
Jag hoppas på det senare. Vad hade vi sagt om en utländsk reporter damp ned från himlen och tog sig rätten att skriva om det svenska samhället utan att ha en susning om någonting?
Salzinger är på plats, har sinne för detaljer, skriver medryckande och har en ibland välgörande distans till sin egen roll. Nästa gång kanske hon ska ta sig själv och sin ambition att förstå världen på större allvar. Det bor ju människor där. Deras liv påverkas av vad vi skriver.

Caroline Salzinger
Hälsningar från Ondskans axelmakter
Bokförlaget DN

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson