Häromdagen sa finansmarknadsminister Mats Odell (kd) att det behövdes en folkbildningskampanj för att svenskarna skulle bli bättre marknadsaktörer. När det är vi själva, och inte staten, som skall placera våra pensioner i rätt fonder och när det är vi själva, och inte allmännyttan, som skall ha koll på bostadsräntorna måste tydligen en ny mentalitet fostras fram. Med statens hjälp. Tidigare talades om marknadens ”naturlighet” och vissa ekonomiska beslut sågs mer lämpade att tas vid ”köksbordet” än av träiga stats- och kommunbyråkrater. Men nu lyser tydligen denna köksbordskunskap med sin frånvaro, när vi alla själva skall ta ansvar i den privatiserade snårskogen av ekonomiska småbeslut. Marknadens ”osynliga hand” tycks ha förblivit just osynlig.

Att Odell igår gick ut och ville sälja ut en bra bit av Telia Sonera vittnar dock om att hans egna marknadsekonomiska instinkter inte är fullt utbildade. Det finns ingen marknadsaktör, som skulle sälja ut en väl fungerande verksamhet av rent principiella skäl, oavsett vad det inbringade. Det är just det som den borgerliga regeringen är i färd med att göra.
Mellan 1991 och 1994 såldes en rad statliga företag ut, till underpriser. Då talades det om folkaktier och att det svenska folket skulle köpa sina egna företag. Ägandet skulle spridas, hette det då. Nu säljs rubbet, kanske till utländska storföretag. Vilket snarare ökar den privata ägandekoncentrationen, i Sverige, EU och globalt.

Kritik mot utförsäljningen kommer från såväl aktiespararna som facket. Aktiespararnas Gunnar Ek ser det som olyckligt då vad som kommer att hända med Telias fasta nät inte är färdigutrett. Samma kritik kommer Sekos ordförande Janne Rudén, som tillägger att vi nu inte vet vilka intressen som kommer att bestämma över de telekablar som våra samtal passerar genom.

Att Odell nu i hast slumpar ut det gemensamt ägda, likt en vikarierande pastor som springer till pantbanken med kyrksilvret, är dock inget som i grunden förvånar. Den borgerliga regeringen klargjorde tämligen tidigt – även om alliansen teg om det under valrörelsen – att mer av arvegodset skall säljas ut. Det inkomstbringande Vin och sprit skall snart säljas, och troligen fortsättningsvis bringa inkomster till aktieägare i andra länder. På landstingskommunal nivå kommer det snart också att bli fritt fram att sälja ut sjukhus.

Det som förvånar mer är den socialdemokratiska oppositionens tystnad. För argumenten för att vissa verksamheter bör vara gemensamt ägda är fortfarande starka. Det gäller i synnerhet infrastruktur och sociala verksamheter. Infrastruktur, eftersom el, telenät och järnvägar ständigt måste fungera och komma alla till del. Vem garanterar dessa tjänster då ett företag tycker verksamhet i en landsända är olönsamt, eller om det går i konkurs? Skälen till att sjukhus och annan social verksamhet bör ägas gemensamt är att det är garantin för att det kommer alla till del. Dessutom visar erfarenheter från genomprivatiserade länder som USA att privat sjukvård varken blir billigare eller effektivare.

Lite tyder på att majoriteten av svenska folket vill se sina gemensamma tillgångar utsålda. Och det finns ingen ångervecka.

Skribent: Magnus Wennerhag