Afghanistan: en ung pojke i tolvårsåldern skriker i falsett att mannen som knäböjer framför honom är amerikansk spion. Pojken på videofilmen skär sedan av mannens huvud och håller upp det i triumf. Talibanerna har ”skipat rätt”.

Det här är en av de senaste nyheterna från Afghanistan, som råkat nå omvärlden enbart på grund av de vidriga detaljerna i en avrättning där en barnsoldat – för första gången – tilldelats bödelsrollen.

Andra afghanska nyheter denna vecka talar om det högsta antalet civila offer för framför allt talibanska attentat, bakhåll och rena avrättningar sedan talibanregimen störtades av USA 2001. Human Rights Watch, människorättsorganisationen som bevakar utvecklingen, kritiserar också de internationella – främst amerikanska – styrkorna som stöder regeringen i Kabul för brott mot krigslagar och grova militära försummelser som lett till många civilas död.

Och nyss blev en dansk militär rapport offentlig där en överstelöjtnant på plats i Afghanistan riktar svidande kritik mot den internationella styrkan OEF för inte minst dess intima samarbete med kriminella krigsherrar, som är djupt insyltade i den katastrofalt ökande narkotikahandeln. Rapporten rör förhållanden 2004, men blir märkligt nog känd först nu.

All rapportering sedan dess har entydigt berättat om allt intensivare strider och allt större svårigheter att upprätthålla någon slags lag och ordning och trygga förhållanden för undervisning, sjukvård och vardagligt liv.

Det här hade kunnat vara en av många internationella tragedier på håll om det inte vore så att Sverige finns med i den afghanska konflikten genom vår militära medverkan i den FN-sanktionerade ISAF-styrkan. Den som ska ge de civila afghanerna en smula andrum och säkerhet i den tills vidare något lugnare norra delen av landet.

Problemet i Afghanistan är inte bara att alla ingripanden under de senaste 150 åren i landets affärer av utlänningar – britter, ryssar, pakistanier, sovjeter, araber (Usama bin Laden m fl) och amerikaner med bistånd av Nato och välsignelse av självaste FN – har utvecklats till oändliga krigsföretag. Problemet i modern tid är också att när makten för ett ögonblick hamnat i afghanska händer så har resultatet blivit antingen fullständigt inbördeskrig eller totalitärt förtryck eller en kombination av de båda, lika outhärdliga, tillstånden.

Vi har nyligen haft en svensk debatt där ytterlighetsståndpunkterna handlat om antingen oreflekterad hej-och-hå-support för den amerikanska krigföringen, gärna kryddad med några JAS Gripen på jakt efter ”the bad guys” i den afghanska terrängen, eller omedelbar svensk reträtt.
Den senare ståndpunkten är en ren inbjudan till nytt talibanstyre om övriga länder gjorde detsamma. Under alla förhållanden går det inte, som Thage G Peterson, Maj Britt Theorin och andra vill göra gällande, att bedriva något meningsfullt humanitärt arbete i landet utan ett minimum av säkerhet.

Så, Sverige bör stanna. Men villkora sin närvaro. Det är till exempel absurt att den ISAF-styrka, som ska skapa trovärdighet åt insatser som minst av allt handlar om en tvivelaktig krigföring tillsammans med landets narkotikakungar på provinsnivå, leds av en amerikansk general som nyligen sysslade med just sådant.
ISAF måste med andra ord förändras, ledningen bytas ut och sammanblandningen med amerikansk krigföring i andra och dunklare syften upphöra. Krav måste dessutom ställas på alla aktörer, också de internationella, att krigets lagar efterlevs och att brott mot dessa beivras hårt.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 26 april 2007

Skribent: Håkan Hermansson