Just nu diskuteras om ”flumskolans” främsta motståndare, den gamle yrkesmiltären Jan Björklund, ska bli folkpartiets nya ledare. I samma veva går Mona Sahlin ut och säger att socialdemokraterna måste ändra sin skolpolitik. Det är förståeligt, menar hon, att den har uppfattats som flummig.

Hur ska det tolkas? Håller en övertro på hårda tag att bli hegemoni i skolpolitiken, precis som på många andra områden? Eller vill Sahlin helt enkelt att s ska föra fram ett alternativ till folkpartistiska lösningar på skolans (verkliga eller påstådda) problem, som betyg för småbarn och litteraturkanon?

Det återstår att se. Sahlin bjuder nu in till ett ”rådslag” inom socialdemokraterna, målsättningen är att kunna presentera en ny skolpolitik i höst. Hon hänvisar till partiets egen valanalys, där minskat förtroende i skolfrågor beskrevs som en orsak till valförlusten.

I denna valanalys konstateras att socialdemokraternas framtoning i skolfrågor inte motsvarade förväntningarna hos ”mellanskiktet”, det vill säga tjänstemännen. Väljarförlusten bland tjänstemännen lyfts för övrigt också fram som en av huvudförklaringarna till valförlusten. Det som gjorde väljarna inom mellanskiktet besvikna på socialdemokraternas skolpolitik, var enligt valanalysen att partiet ansågs stå för en ”kravlös” skola utan tydliga kunskapskrav.

Man gör alltså samma koppling mellan kunskap och ”krav” som folkpartiet profilerat sig på i sin kritik av den så kallade ”flumskolan”. Tidigare betyg och fler läxor tillhör Jan Björklunds främsta recept för att främja kunskap. Men vad är det som säger att hårdare krav ger bättre kunskap? Och vilket slags kunskap handlar det i så fall om?

Ja, det handlar knappast om den typ av kreativ självständighet och förmåga till informationssökande som annars sägs krävas i ”kunskapssamhället”. Auktoritära undervisningsformer främjar möjligen oreflekterade utantillkunskaper. För den som ligger efter från början leder hårda krav och tydligare omdömen mest sannolikt till att man ger upp lättare, jämfört med om man hade fått individuellt anpassad hjälp.

Skolforskaren Anne Bamford, som har utvärderat olika länders skolsystem på uppdrag av Unesco, varnar i en intervju i Ordfront magasin för konservativa utbildningssystem, där läraren är den enda auktoriteten och eleverna förväntas vara passiva. Samarbete och kritiskt tänkande är vad som bör uppmuntras. Detta säger inte Bamford utifrån någon ”flummig” vänsterståndpunkt, utan helt enkelt utifrån en tolkning av näringslivets behov.

Det är bra om socialdemokraterna formulerar en skolpolitik som kan stå som alternativ till folkpartiets populistiska ”ordning och reda”-retorik. Mona Sahlins uttalanden om vikten av att ”stötta arbetarungarna”, och att möjligheten till nya chanser inom utbildningssystemet bör finnas kvar, pekar i den riktningen. Att försöka kopiera delar av folkpartiets konservativa recept vore däremot en usel idé.

Skribent: Hanna Pettersson